Replik
Ledarkrönikan av Emma Jaenson kräver några förtydliganden. Jaenson får det att låta som att Svenska kyrkan och dess ärkebiskop vill tumma på yttrandefriheten och rätten till religionskritik. Genom oprecisa formuleringar som ”liknande tankeströmningar tycks även förekomma i Svenska kyrkan” uppstår intrycket att vi skulle flirta med blasfemilagar.
I själva verket kämpar Svenska kyrkan både i Sverige och genom sitt internationella arbete för de mänskliga rättigheterna som inbegriper rätt till åsikts- och yttrandefrihet. Eftersom religion är en stark kraft framhåller jag ofta vikten av religionskritik och teologisk självkritik.
Dock yttrar jag mig gärna kritiskt mot en "religionskritik” som inte har några bättre argument än att bränna en bok, i det här fallet koranen. Detta har inget med överdriven hänsyn till islam att göra, som Jaenson antyder, utan med det faktum att det är barbariskt att bränna böcker. Jag är uppvuxen i ett land som i smärtsam självrannsakan har fått bearbeta vad brännandet av böcker kan leda till.
Ja till yttrandefrihet, men som alla friheter mår också denna frihet bra att utövas med ansvar.
Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan
Visst är det barbariskt att bränna böcker, och visst är det provocerande att det görs. Men att koranbränningen innebär ett "hot mot människors rätt till tro och religionsutövning” stämmer inte. Vad som däremot tycks bli ett allt större hot mot vår rätt att yttra oss fritt är ängslan för att kritisera religiösa uttryck.
Det är också missvisande att likställa tidigare bokbränningar från 30-talets Tyskland med dagens bränning av koranen. Avsikten är en helt annan. Tidigare bokbränningar syftade till att förvägra människor kunskap och att hindra spridning av skriftligt material, vilket var ett uttryck för censur.
Dagens koranbränning syftar till att provocera. Att censurerar koranen – eller någon bok i dag – är lika meningslöst som det är hopplöst i och med att all litteratur finns på internet.
Brännandet av böcker i dag leder alltså inte till 30-talet, även om det ofta är det som på ett vilseledande sätt framförs som argument i debatten om koranbränningen.