“Social dumping” kallar franska premiärministern Manuell Valls det: att företag i till exempel Frankrike får anlita utstationerade arbetare från Polen och betala polska (läs lägre) i stället för franska löner. I våras försökte EU-kommissionen åtgärda det genom att ta fram ett direktiv som gör att man inte längre ska få arbeta i andra EU-länder för en lägre lön än den som gäller där. Då visade elva EU-länder, övervägande central- och östeuropeiska länder, gult kort mot förslaget. Det tvingade kommissionen att se över direktivet en gång till.
Men efter tryck från framför allt Frankrike stod det den 20 juli klart att man skulle gå vidare med förslaget. Sverige är positivt: lika lön ska gälla för lika arbete, som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson skriver i ett uttalande till Sveriges Radio Ekot (20/7).
Men egentligen handlar det inte om lika lön för lika arbete; det handlar om illa dold protektionism. Direktivet innebär i praktiken att man försöker sätta en tull på arbete inom EU. Från svenskt och franskt håll tycker man att öst- och centraleuropeisk arbetskraft är för billig och det vill man åtgärda med lagstiftning – tydlig protektionism.
Det är heller ingen slump att just central- och östeuropeiska länder vill stoppa förslaget. Det är nämligen arbetarna i Europas fattigaste länder som tjänar mest på den fria rörligheten för dem. Inkomstskillnaderna i Europa är stora. Möjligheten att kunna arbeta i ett annat EU-land minskar inkomstskillnaderna. Det visar forskare vid det belgiska Leuvenuniversitetet. Möjligheten gör att greker och polacker tillfälligt kan flytta från sina länder när ekonomin går dåligt för att säkerställa god inkomst utomlands. Skärpningen av detta direktiv skulle ta bort den möjligheten.
Men mer än någonting annat underminerar skärpningen av direktivet det europeiska projektet. EU:s grundvalar är de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Begränsar man den fria rörligheten genom tull på arbete överger man tydligt EU:s huvuduppdrag. I ljuset av Brexit och oroligheter i omvärlden torde det vara det sista EU-kommissionen vill göra.