Ledare: I sämre tider vill man jobba som vanligt igen

Det går att hävda att Sverige för första gången sedan 2002 är i, eller på väg in i, en lågkonjunktur. Den gången var det it-bubblan som hade spruckit. Landets ekonomi har åkt på flera smällar sedan dess, finanskrisen 2009 och pandemin 2020 är de tydligaste, men nedgångarna har på olika sätt motverkats av politiken och centralbanken. Rädslan för sjunkande tillväxt och högre arbetslöshet har bitit sig fast.

Självklart vill ingen bli arbetslös. Ingen vill heller strama åt och dra in på semesterresor och annan konsumtion, att nästa år ska bli sämre än det föregående. Denna önskan präglar förstås politiker som vill bli valda i ett jämnt parlamentariskt läge. Partierna lovar högre bidrag eller lägre skatt, åtminstone ska den breda medelklassen veta att problemen kan övervinnas, att de ska få det bättre. Men det tankesättet har en baksida. Det krävdes den högsta inflationen på 30 år för att inse det.

En konjunkturcykel med bara uppgångar eller platåer kommer förr eller senare att sluta med en krasch. Det behövs perioder av konsolidering, både privat och i företag, där sämre delar kan skäras bort och man kan satsa på det som är friskare. Om det blir en brant nedgång dras allting med i fallet, det blir betydligt svårare och tar längre tid att komma på fötter igen.

En ständig strävan efter högkonjunktur, med högt resursutnyttjande, skapar med tiden obalanser i ekonomin, i relationen mellan utbud och efterfrågan. Ett av de tydligaste exemplen är flaskhalsar på arbetsmarknaden, att företagen har svårt att få tag på folk. I Sverige har det gått så långt att det är svårt att minnas när det inte var brist på arbetskraft i vissa branscher.

Det är fortfarande för tidigt att säga, men kanske kan konjunkturen lösa det till synes eviga bekymret med vårdplatsbrist på Akademiska sjukhuset. Åtminstone så har neddragningen av hyrpersonalen till hälften på operation, anestesi och intensivvård ännu inte haft någon effekt (UNT 27/11). ”Arbetsmarknaden har förändrats och vi har fått fler som söker jobb hos”, säger biträdande sjukhusdirektör Karouk Said.

Var det så enkelt, efter många års sjuksköterskebrist och galopperande hyrkostnader? Det återstår som sagt att se, men det är i alla fall ett tecken på att man inte bara ska frukta sämre tider. Riksbankschefen Erik Thedéen och finansministern Elisabeth Svantesson (M) har båda fått skarp kritik för att med öppna ögon gå in i lågkonjunkturen. Om fler kan öppna ögonen och nöja sig med ett konsoliderande år eller två kan det borga för en betydligt ljusare framtid.