Synen på migrationspolitiken splittrar flera av riksdagens partier. Opposition mot partiledningens linje finns helt säkert i Kristdemokraterna, Centern och inte minst i Socialdemokraterna. Inom S finns en stor falang, ledd av en rad kommunalråd, som hela tiden motsatt sig eftergifterna till regeringskollegan Miljöpartiet. Konsekvenserna av den förda politiken påverkar segregationen, välfärden och bostadsbristen, anser man.
Oppositionen inom Liberalerna handlar mindre om politik och mer om principer. De flesta liberaler skriver nog under på det förslag till förändrad migrationspolitik som L ställde sig bakom i helgen. Inte alla, de sju punkterna har mer av krav- än socialliberalism över sig. Men det hårdnackade interna motståndet beror på att även Sverigedemokraterna stod som undertecknare. Att L nu räknas till ”högerblocket” i svensk politik är mer än man kan tåla. Att L och SD fortfarande framstod som diametrala motståndare i frågan om migration och integration i söndagens partiledardebatt (SVT Agenda) spelar mindre roll i sammanhanget.
Nyamko Sabuni for för två år sedan land och rike runt och diskuterade politik med motkandidaterna Erik Ullenhag och Johan Pehrson. Hon valdes med bred marginal till ny partiledare för Liberalerna. Ingen kan ha blivit förvånad när hon senare meddelade att hon ville lämna Januariavtalet och att hon ville ingå i en borgerlig regering. Själva metoden, att ”prata med alla partier”, var mer känslig, det insåg hon. Hon sökte därför och fick stöd i såväl partistyrelsen som i ett sammankallat partiråd.
För S-veteraner och LO-toppar är det vardag att förlora en partiledarstrid och sedan i hemlighet gå omkring och ogilla politiken under något decennium. Makten i sig värmer och allt är bättre än att överlämna den åt ”dom andra”. Men L-ledningens vägval har sänt konvulsioner genom partiet. Det handlar om principer. SD är inte vilket parti som helst, säger ett flertal tunga L-namn. Det har de helt rätt i.
Men frågan är hur L-revoltörerna tänkt sig tiden fram till valet 2022 och därefter. Kommer Sabuni, Mats Persson, Fredrik Malm och de övriga att låta sig överrumplas av SD-politik? Eller, om M och KD gör det, fortsätta att hårdnackat hålla fast vid en borgerlig regering? Eller försöker man bara få genomslag för liberal politik och i hur Sverige styrs efter valet?
Det kommer att visa sig. Nyamko Sabuni har fått mandat att försöka, till att börja med att rädda kvar partiet i riksdagen. Om hon inte lyckas kommer någon annan att ta över, och vissa andra får knyta näven i byxfickan. Också det är principer som är värda att bevara.