Magdalena Andersson klarade som väntat galant det första hindret på sin väg mot statsministerposten. Med blommor och bland vänner valdes hon av en enhällig kongress till Socialdemokraternas tionde partiordförande. Statsministervalet inom kort blir en helt annan fråga, liksom uppgiften att hålla ihop regeringen och sitt parti.
På kort sikt behöver Andersson stöd av Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet för att tolereras av riksdagen och sedan få igenom sitt budgetförslag. Det kan verka som om Annie Lööf (C) och Nooshi Dadgostar (V) – de som vägrar respektive kräver att sitta i samma förhandlingsrum – är de största hindren. Men runt om i Rosenbad läggs också den gröna snubbeltråden ut.
”Vi är alltid beredda att lämna regeringen om inte politiken går i rätt riktning”, sade språkröret Märta Stenevi (MP) inför budgetpropositionen i höstas (SVT 19/9). Och självklart är man beredda att göra det. Det är bara det att det aldrig ens varit nära under sju års samregerande, trots förnedrande inslag som brunkolsförsäljning och motorvägsbyggande.
Med ett knappt år till valet, och fyraprocentsspärren i obehaglig närhet, har dock MP mycket att vinna på att gå sin egen väg. Frågorna om skydd för skogen och uppluckring av strandskyddet – där S inte med en millimeter visat att man vill gå emot C:s krav – kan bli vad som får MP att kasta loss. Tänk att få prata klimat och miljö i valrörelsen i stället för cementtillverkning!
För stora delar av S, kommunalråd och väljare utanför storstäderna, finns också en önskan att tala friare om brottslighet, integration, energipriser och industrijobb, där man uppfattar att MP styrt stora delar av regeringspolitiken. Det olyckliga äktenskapet skulle alltså kunna upplösas utan förlorare.
En ny regering betyder antagligen ingenting för vare sig budgeten eller för statsministervalet. För de övriga partiledningarna är bytet en sömlös övergång från Stefan Löfven då Magdalena Andersson varit helt central i förhandlingarna om budgetar och Januariavtal, mer central än Löfven faktiskt. Ett extraval i januari, samma år som ordinarie val, framstår fortfarande som osannolikt.
Då är förväntningarna på skiftet desto större bland kongressdeltagarna som applåderade på torsdagseftermiddagen. De som kallar sig Reformisterna är ingen debattglad underhuggare till partiledningen. De symboliserar verkliga krav på förändring (åt vänsterhållet) och att partiet tar tag i en rad viktiga samhällsfrågor. Och till skillnad från Lööf och Dadgostar kommer de att lyssna mycket noggrant på Magdalena Anderssons linjetal på fredagen.