De nya direkttågen mellan Stockholm och Uppsala är en fröjd för en morgontrött pendlare. Genom att svischa förbi Märsta och Knivsta går det att spara hela åtta dyrbara minuter. I stället för 38 minuter tar det bara en halvtimme att resa från Stockholm till Uppsala. En i sanning välkommen satsning! Att det är svårt att ens få en sittplats i de populära direkttågen kan man leva med när resan går så snabbt.
Det enda problemet är bara att antalet gånger som resan verkligen tagit just 30 minuter är lätträknade. Många gånger har det tvärtom tagit längre tid än med de gamla hederliga tågen via Märsta och Knivsta. Förutom de välkända klassikerna ”signalfel” (eller ”vi saknar spänning” som föraren sade häromdagen), ”växelfel”, ”vagnfel” och ”obehöriga på spåret” har ”tågkö” blivit den vanligaste orsaken till försening de senaste månaderna. Att svischa förbi Märsta och Knivsta är inte mycket värt om tåget sedan blir stående strax utanför perrongen i Uppsala i väntan på grönt ljus.
En gång gick tåget i tid från Stockholm, men jag missade det. Jag, liksom många andra, hade satt mig i den bakre delen av tåget. När avgångstiden var passerad med en kvart gick jag ut för att kolla om det fanns någon som kunde ge mig information om varför vi stod stilla. Då visade det sig att den främre delen av tåget – på utsatt tid – avgått till Uppsala medan de bakre vagnarna tydligen skulle avgå en halvtimme senare. Synd att jag missade det!
Nåväl. Att klaga på SJ är en folksport som ibland blir tröttsam. Med få undantag är tågpersonalen väldigt trevlig och föraren mån om att ge information om varför vi kommer att bli sena just i dag. (Och ofta ligger orsaken till förseningen utom SJ:s kontroll)
Men samtidigt är det viktigt att vi inte vänjer oss vid förseningarna och börjar betrakta tågresor som något opålitligt. Många är de pendlare som gett upp och bestämt sig för att skaffa ett jobb i sin egen hemstad i stället. Det är det stora samhällsekonomiska problemet med tågkaoset.