På måndag tas ett nytt steg i mittenstyrets, om man uttrycker det snällt, samarbete med Vänsterpartiet. Då klubbar nämligen Uppsalas kommunfullmäktige med all sannolikhet förslaget om att ge V ytterligare en kommunalrådspost (på deltid) och resurser till en politisk sekreterare.
Om beslutet går igenom kommer Uppsala att ha tolv kommunalråd. Det är mycket för en kommun av Uppsalas storlek. Så här resonerade till exempel Mohamad Hassan 2003, då fullmäktigeledamot i opposition, om antalet kommunalråd (UNT 26/11 2003): ”Stockholm med en budget på 29 miljarder har 12 kommunalråd. Malmö med en budget på 13 miljarder har 9 kommunalråd. Uppsala med en budget på knappt 7 miljarder har 9 kommunalråd (7 heltid och 4 deltid). /…/ Det är rimligt att tänka sig två kommunalråd — en från varje block — och heltidstjänst för ordförandena i de tunga nämnderna (5)”.
Hassan var någonting på spåren för 18 år sedan. Bonuskommunalrådet till Vänsterpartiet för trogen tjänst ger nämligen upphov till två frågor: Hur många kommunalråd är det rimligt att Uppsala har och hur borde fördelningen mellan majoritet och opposition se ut?
Om man börjar med fördelningen, så borde den ske efter en strikt matematisk modell, så att den inte, som nu i Uppsala, kan ifrågasättas. Stockholms stads lösning kan tjäna som inspiration. Majoriteten får där ett fixt antal borgarrådstjänster (kommunalråd), för närvarande 10, och oppositionen får dela på hälften så många tjänster. Fördelningen inom majoriteten är en förhandlingsfråga, medan fördelningen till oppositionen sker efter en i förväg fastställd modell.
Vad det gäller antalet kommunalråd är svaret inte lika givet, även om tolv i en kommun av Uppsalas storlek är i mesta laget. Å ena sidan sticker ett ständigt svällande politikermenageri i ögonen. Å andra sidan är möjligheten till demokratisk styrning, och därmed ansvarsutkrävande, begränsad i många kommuner. (Fritids-)politikerna har inte tid att utöva politiskt ledarskap över sin verksamhet och blir för beroende av tjänstemännen.
Här syns den inneboende spänning som funnits i den svenska kommunala modellen sedan kommunreformens tid: ett system där förtroendevalda lekmän är ytterst ansvariga och förväntas hantera omfattande och komplexa välfärdsuppgifter på många olika områden.
Men lösningen på det dilemmat kan vara att ge ett ökat politiskt tjänstemannastöd eller att se över den kommunala organisationen. Det behöver inte vara att utöka antalet heltidspolitiker. Det är inte att dela ut kommunalrådsposter till ett lagom medgörligt oppositionsparti.