“Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber om råd. De har ingen bostad. Och de är heller inte rika. Vilket råd ger ni dem då?”. Frågan ställdes till dåvarande statsminister Tage Erlander (S) 1966. Hans svar: “De får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. I sin dagbok samma kväll frågade han sig “hur kunde jag ånyo sjabbla bort bostadsfrågan?” (Tage Erlander – makten och sanningen SVT 2020).
55 år har gått sedan dess. Problemen och köerna på bostadsmarknaden har bara växt. I en rapport för tankesmedjan Timbro uppskattar Fredrik Kopsch, lektor i fastighetskunskap vid Lunds universitet, samhällskostnaden för hyresregleringarna till 20 miljarder kronor. Dessutom leder hyresregleringen och de artificiellt låga hyrorna till en privilegiejakt och en snedvriden bostadsmarknad.
Att köerna är långa gör att de som premieras på hyresmarknaden är de som har stått länge i kö och de som har goda kontakter. Människor med stort socialt kapital har lättare att få bostad medan unga och invandrare missgynnas.
Utöver de långa köerna, leder hyresregleringarna till att det byggs färre hyresrätter; det är svårt att göra hyresrätter till en gynnsam affär. Skälen att ombilda till bostadsrätter är samtidigt många och starka, eftersom det är det enda sätt på vilket hyresgäster och hyresvärdar kan få ut ett marknadsmässigt värde på lägenheterna.
Och trots att det inte går att lagligen ta ut höga hyror på attraktiva lägenheter, finns det fortfarande många människor som är villiga att hyra, och att hyra ut, till högre pris. Det har lett till en omfattande svart hyresmarknad. Olaglig handel försätter lätt hyresgäster i utsatta situationer, och blir dessutom en inkomstkälla för organiserad brottslighet.
Vad skulle hända om marknadsmekanismerna fick avgöra hyrorna? Hyrorna skulle förstås öka för en del, framför allt de som bor i attraktiva områden. Därför skulle avskaffandet av hyresregleringarna kunna kombineras med till exempel ett ökat bostadsbidrag.
Men det är inte det enda som skulle ske. De positiva följderna av att släppa hyrorna fria är många: incitamenten till att bygga hyresrätter skulle öka och ens etablering i samhället skulle i lägre grad avgöra ens möjlighet att få tag i en hyresrätt. Framför allt skulle den stora svarta marknaden för hyreskontrakt kunna strypas.
Även om marknadsmekanismer inte får avgöra hyrorna i dag, så avgör de mycket annat. Och marknader är inte i sig något positivt, vilket är uppenbart vad gäller den svarta hyresmarknaden.
I stället är det avgörande för välfungerande samhällen att lyckas se till att marknadskrafterna sammanfaller med vad som är gynnsamt för både samhället i stort och individerna i det. Just där är hyresregleringarna ett tragiskt tydligt misslyckande. Det var sant för 55 år sedan. Och det är ännu mer sant i dag.