Men det är bra att man berättar det man kan. Om inte annat så bidrar det till visa medborgarna att hot mot rikets säkerhet tas på allvar och behandlas kompetent och professionellt. Det mesta talar för att Säkerhetspolisen har en god överblick över personer ur olika miljöer som kan utgöra risker för allmänheten och agerar när så är nödvändigt.
Man lyckas inte alltid. Men genom att man berättar så pass öppet som man gör, nu senast i årsboken för 2016, så sätter man ändå in också sina misslyckanden i ett större och begripligt perspektiv.
Det gör det förstås också lättare att få förståelse för det behov av nyrekryteringar som Säpo-chefen Anders Thornberg talade om när årsboken presenterades. Och det är svårt att ifrågasätta orsaken: hotbilden mot Sverige ligger kvar på en hög nivå och lär inte minska under överskådlig tid.
Två vitt skilda hotbilder är enligt Säpo-chefen just nu värda särskild uppmärksamhet. Den ena är risken för att ensamma extremister med en ideologisk agenda begår terrordåd i Sverige. Den andra är de risker som är förknippade med statligt sanktionerade elektroniska angrepp mot företag och myndigheter.
Vid sidan av det polisiära utredningsarbetet är antagligen det bästa skyddet mot cyberattacker att medvetandet om riskerna höjs runt om i samhället. Slarv och okunnighet och föreställningar om att ”sådant händer inte oss” är dessvärre inte helt ovanliga.
Också när det gäller ideologiskt motiverade ensamma terrorister finns ett mått av naivitet. Dessvärre tänker sig också många troligen att det bara handlar om ”jihadister”, med eller utan egen bakgrund som IS-krigare. Men högerextremister som slagits på den ena eller andra sidan i Ukraina eller som dragits till aktivt våld på andra sätt kan vara lika farliga.
Det finns förslag om att utsätta alla återvändande IS-terrorister för svensk förundersökning. Det är rimligt, men att begränsa kravet just till personer som slagits för IS är inte rimligt.
Håkan Holmberg