Sju månader efter att pandemin tog slut, eller åtminstone tog en paus, går svenskarna till valurnorna. Många hade kanske väntat sig att vården skulle bli en dominerande valfråga. Men det som möter tv-tittaren är fullständigt orealistiska förslag på hur personalförsörjningen ska lösas, samt att skuldfrågan bollas fram och tillbaka mellan stat och regioner. Debatten mellan Lena Hallengren (S) och Ebba Busch (KD) i SVT:s Aktuellt (6/9) var ett exempel på det senare.
Vårdpersonalen, i synnerhet sjuksköterskor, har redan dragit slutsatsen att inget kommer att hända under överskådlig tid. SVT Nyheter berättar om 103 000 lediga platser på Platsbanken under årets åtta första månader, 37 000 fler än i fjol. Uppsägningarna har också skett i hundratal, i storstadsregionerna i tusental.
Varje sjuksköterska som försvinner innebär en obemannad vårdplats under en del av dygnet. De som finns kvar måste jobba mer och så fortsätter vårdkrisen, inte minst på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
På en-två generationer har arbetet sjuksköterska gått från att vara ett kall till att bli en yrkesgrupp bland andra. Det har gått från att vara ett deltidsjobb i familjer där det även fanns en läkarlön till ett jobb för familjeförsörjare som måste ha rimliga villkor. Det är en grov generalisering, visst, men säger kanske ändå något om problemet med att bemanna akutsjukhus dygnet runt.
Löneläget för sjuksköterskor har förbättrats och på senare år har schemafrågorna dominerat kritiken och hoten om uppsägningar. ”Nöjda medarbetare är nyckeln till en bra vård”, skriver Malin Sjöberg Högrell (L) (UNT Debatt 6/9). Så är det definitivt, men vårdkrisen kan inte reduceras till en arbetsgivarfråga. Den går betydligt djupare än så.
S-regeringen vill i möjligaste mån reducera vårdkrisen till det ”privata experimentet” i Stockholmsregionen. Men om det fanns en lösning – fler eller färre privata vårdgivare, röda, blåa, rödgröna eller blågröna regionstyren, sjukvårdspartier – så har den redan prövats, och misslyckats, någonstans i landet.
KD-förslaget om sex statliga sjukvårdsregioner har inte stöd av något annat parti, men väl av Läkarförbundet och 70 procent av väljarna (SOM, 2021). Kanske en akt av desperation, då inget annat fungerat, men idén är faktiskt det enda allvarligt menade försöket att tänka nytt i sjukvården.
Förslaget bör utredas. Sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor behöver hopp om en förändring. Alla behöver en ordentlig valdebatt om vården 2026, i stället för fingerpekande mot förlossningen i region A eller vårdcentralerna i region B.