Ett fruktansvärt brott har begåtts och det är fullt av spår på platsen, som blod, sperma eller hår. Vilken dröm för den undersökande polisen på plats, att ta ett prov, skicka in det för analys och sedan knacka på mördarens dörr. Kanske redan samma dag, innan andra vidriga brott hinner inträffa? En dröm, eller kanske en mardröm på sikt?
Sedan 2006 finns ett dna-register med personer som dömts för brott. Den som är skäligen misstänkt för ett brott som kan ge fängelse måste också lämna ett dna-prov till ett utredningsregister. Till det senare kan också bredare grupper få lämna prov genom så kallade topsningsaktioner om det ”finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet”.
Inget av detta gav resultat som kunde lösa dubbelmordet i Linköping 2004, då en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna knivskars till döds, trots gott om spår på platsen. Att åtal kunde väckas mot en 37-åring i går berodde på en amerikansk släktforskningssajt dit nyfikna svenskar lämnat dna-prov. Topsningen av 37-åringen i juni gav träff och han erkände morden.
Sedan i fjol är det tillåtet i Sverige att genom familjesökningar ringa in en misstänkts dna. Metoden har använts för att fånga seriemördaren Golden State killer i USA, före Linköpingfallet har den också klarat upp en våldtäkt mot en 8-årig flicka i Billdal, Göteborg, för 24 år sedan. Nu höjs röster för ett utökat dna-register.
”Hagamannen i Umeå fick ju hålla på i åtta år. Med den här tekniken hade vi hittat honom på tre veckor”, säger Peter Sjölund, släktforskaren som löste Linköpingsmordet (SVT 2/9). Han ser framför sig att mördaren kan hittas i ytterligare 100-150 olösta mord i Sverige.
Vem vill inte lösa grova brott, och förhindra härjningar av serievåldtäktsmän eller mördare? Att dna-register kommer att användas mer och mer står helt klart. Men samtidigt kan aldrig ett ”komplett” register vara ett mål i sig. Lagring av genetiska uppgifter kan få konsekvenser som inte kan förutses i dag och måste hela tiden vägas mot den personliga integriteten.
Och vad händer med polisarbetet om det automatiseras till att handla om registerslagning alternativt masstopsning? GW Larsson i Peter Englunds dokumentärroman Söndagsvägen (Natur och Kultur), om ett mord i Hökarängen 1965, hade nog önskat avbryta den tröstlösa dörrknackningen och veckolånga förhör mot en dna-träff. Spår fanns det gott om.
Problemet var att det inte hade blivit någon träff den gången. Och att den skyldige, utan det gedigna polisjobbet, mycket väl hade kunnat utvecklas till en Hagamannens föregångare.