“Att fler antas till en högskoleutbildning är positivt och ett resultat av regeringens satsning på fler utbildningsplatser i coronapandemins spår”. Att generaldirektören får Universitets- och högskolerådet, Karin Röding, är glad att få mer pengar att förfoga över är inte särskilt märkligt. Nästan 270 000 personer fick under torsdagen ett slutgiltigt besked om vilken eller vilka utbildningar de har antagits till, vilket är en ökning med 9 procent jämför med föregående år. Men innebär ett större antal högskoleutbildade något gott per definition?

Sedan Socialdemokraterna tog över regeringsmakten och högskolepolitiken har antalet platser på universiteten och högskolorna ökat stadigt. Att låta fler plugga på högskola kan förstås vara en god investering under rätt förutsättningar, men framförallt är det ett effektivt och billigt sätt att gömma undan arbetslöshet. Den som pluggar söker oftast inte jobb, vilket krävs för att räknas som arbetslös.

Men när allt fler kommer in på universiteten måste kursledningarna lägga undervisningen på en lägre nivå för att alla ska kunna hänga med. Konkurrensen hårdnar om jobben som utbildningen leder till och fler riskerar stå med en utbildning som arbetsmarknaden inte efterfrågat och med studieskulder upp till öronen som ska betalas genom ett dåligt betalt jobb man är överkvalificerad för.

Och de som faktiskt får ett jobb är mindre förberedda på arbetsmarknadens krav än de annars hade varit, eftersom utbildningens kvalitet har försämrats. När regeringen av arbetsmarknadsskäl ökar antalet platser på de högre utbildningarna gör man alltså många en björntjänst.

Nu ska det förstås inte detta tas till överdrift. Inom många branscher har en högskoleexamen ett signalvärde i form av att den som tagit den har en viss mognad, kan ta sig upp på morgonen, har viss förmåga att skjuta upp belöningar och inte är helt och hållet bakom flötet. Och för många - förmodligen de flesta - är tiden på universitet både lärorik och nyttig.

“Alla ungdomar vill inte bli akademiker, alla kan inte bli akademiker och samhället fungerar inte om alla är akademiker”, sa den dåvarande utbildningsministern och Liberalernas partiledare Jan Björklund för några år sen till vänsterns stora förtret. “Klassförakt” påstods det vara. Men det riktiga föraktet är snarare att påstå det motsatta: att alla vill och kan bli akademiker och att samhället skulle fungera om alla blev akademiker. Men den insikten kan vi knappast förvänta oss att nuvarande regering når.