De flesta av oss besvarar dagligen tiotals, om inte hundratals frågor. Finns det kaffe? När är vi framme? Vill du betala kort eller kontant? Är du en robot? Vilka av de här bilderna har ett övergångsställe? Det finns dock en fråga som vi bara ska behöva besvara en gång var fjärde år, på färgglada lappar i ett anonymiserat kuvert bakom ett skynke; Vem röstar du på?
Det har gått hundra år sedan kvinnor kunde göra sina röster hörda i ett val för första gången och femtio år sedan den första enkammarriksdagen samlades, som talman Andreas Norlén sa i sin presskonferens under måndagen. Mellan regeringskrisen 2018-2019 och den som inleddes nu i sommar gick det bara 892 dagar. Sveriges demokratiska system utgår ifrån en grundpremiss där val till kommun, region och riksdag hålls den andra söndagen i september var fjärde år. Däremellan är det upp till de politiker som fått folkets förtroende att lyckas få ihop landets styre.
Den som hängt med de senaste veckorna vet att det inte riktigt har fungerat. Debatten handlar till stor del om debatten, det politiska spelet rullar på för spelandets skull. Det eviga pratet om vilka partier det egna partiet kan eller inte kan prata med tar mer utrymme än sakpolitikens faktiska innehåll. I takt med att det är lättare för vem som helst att bli hörd blir det även lättare att checka av med väljarna. Tycker ni om det här idag? Vad tror du om det här imorgon? Vill du att jag ska göra så här i stället?
Detta system kräver alltmer av gemene väljare. En väljare i en modern demokrati förväntas dagligen (eller till och med flera gånger om dagen) vara helt säker på sin åsikt i allt fler frågor. Varje månad gör de åtta riksdagspartierna olika opinionsmätningar, utfrågningar och ”polls” för att försöka hålla sig på god kant med de väljare man försöker locka inför nästa val. Med tanke på hur många mätningar de genomför rör det sig troligen också om hiskeliga summor. Genom att arbeta på detta sätt försöker partipolitikerna låtsas som att den ideologiska kompass de själva lagt ett halvt yrkesliv på att forma ska finnas förinstallerad i alla väljare.
De politiker som vill att väljarna dagligen ska ansvara för att peka ut riktningen för landets styre, så att de själva slipper, bör de överväga att inte kandidera. Den som vill ta ansvar för landet, på riktigt, har en skyldighet att faktiskt få ihop det när väljarna sagt sitt.