Säkerhetspolitik har alltid använts som skäl för att ifrågasätta yttrandefriheten. När Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning i slutet av 1930-talet skrev en ledare med de avslutande orden ”Herr Hitler är en förolämpning” protesterades det högljutt i Tyskland. Ture Nerman, även han framträdande antinazist under andra världskriget, skrev i tidskriften Trots allt! om ”Hitlers helvetesmaskin” och hamnade i fängelse för att ha smädat Hitler. På den tiden var det antinazister som straffades och fick sina tidningar beslagtagna.

Även 2006 använde utrikesminister Laila Freivalds, i Göran Perssons socialdemokratiska regering, säkerheten som argument när hon sände ursäktsbrev till muslimska länders regeringar för att SD-Kuriren på sin sajt hade utlyst en Muhammedkarikatyrtävling. Utrikesdepartementet kontaktade webbhotellet, företaget Levonline, och SD-sajten släcktes ner.

Häromdagen kallade utrikesminister Tobias Billström (M) turkisk ilska mot en protestaktion med en Erdogandocka i Stockholm för ”berättigad”. Statsminister Ulf Kristersson fyllde i och kallade protesten ”ett sabotage mot den svenska Natoansökan”, och sade att det är ”farligt för svensk säkerhet att agera på det sättet”. 

I samband med att Rasmus Paludan brände en koran nära Turkiets ambassad i Stockholm i helgen ryckte Kristersson åter ut för att markera avstånd. Via statsministerns officiella Twitterkonto lät han meddela att det är en ”djupt respektlös handling” att bränna böcker som för många anses heliga. Kristersson sade sig vilja uttrycka sympati för ”alla muslimer som tagit illa vid sig”.

Två frågor infinner sig genast: Ska regeringen hädanefter ta ställning mot alla lagliga protester som kan tänkas uppröra? Har det någonsin ”hjälpt” att regeringsföreträdare ber omvärlden om ursäkt för användandet av yttrandefriheten? 

Den danska regeringen var desto tydligare i försvaret av yttrandefriheten efter Jyllands-Postens publiceringar av tolv karikatyrer. Det hindrade inte danske Anders Fogh Rasmussen från att bli generalsekreterare för Nato, trots turkiska protester. På liknande sätt har Frankrikes Emmanuel Macron, efter terrordådet mot satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion och halshuggningen av läraren Samuel Paty, varit föredömligt tydlig. Macron har vägrat be om ursäkt för yttrandefriheten. För det har Turkiets Erdogan påstått att den franske presidenten behöver ”sinnesundersökas”. 

Våra regeringsföreträdare borde föredra sådana förolämpningar, i stället för detta lismande inför en antidemokrat. Det är lika ryggradslöst som lönlöst.