Att arbeta hemifrån är en förföriskt enkel smittskyddsåtgärd. I ett slag minskar alla kontaktytorna på arbetsplatser, men också på bussar, tåg och stationer. Protesterna är få. De som arbetar slipper kasta sig ut i kylan och ta sig till ett tåg som kanske är försenat eller inställt. De slipper köa för en dyr lunch och de slipper många frågor som inte har direkt med arbetet att göra.
Arbetsgivarna ser också gärna att de anställda får koncentrera sig på sina arbetsuppgifter. De är minst lika tillgängliga som när de är på jobbet – och kanske även efter ordinarie arbetstid, mer än annars då arbete och fritid tenderar att flyta ihop. Tekniken löper på fint. Webbmötena och webbkurserna är effektiva med deltagare från hela världen om det behövs. Framtiden är redan här, en positiv effekt av den dystra pandemin. Eller?
Frustrationen kommer smygande från flera håll. Det är ett faktum att hemarbete inte är möjligt för alla. Busschaufförer, undersköterskor och många fler måste förstås gå till jobbet som vanligt under pandemin. ”Det är väldigt mycket en klassfråga om huruvida man kan jobba hemifrån eller inte”, säger fackförbundet Kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård till DN (22/12).
Förutom att de utsätter sig själva för risk när smittspridningen är omfattande, drabbas de av mycket krångel med karensersättning om de har symtom, eller annat krångel när barnen har symtom. Tjänstemännens veckor flyter på, trots snuva och hosta och trots andra krav från barn eller gamla föräldrar. Man har friheten att helt disponera sin tid.
Med tiden blir det också ytterligare en markering som gör att samhället riskerar att glida isär. Sedan tidigare finns den ofta påtalade skillnaden med arbetslöshet, barn som växer upp utan se sina föräldrar gå till jobbet. Här införs ännu en gräns, mellan barn vars föräldrar måste jobba och barn som har föräldrarna hemma, redo att rycka ut vid behov. Effekterna av det ska inte underskattas.
Frustrationen märks säkert också alltmer på de tomma eller halvtomma kontoren. Behöver man ha fler eller färre anställda? När hade vi ett webbmöte senast som ledde till en enda ny idé som fört någonting framåt här? Vad gör de egentligen därhemma? Och hur mår de? Talar den hålögda blicken på skärmen om livsleda och risk för skilsmässa, eller om en kommande krasch på grund av tillgängligheten och svårigheten att hantera jobb och fritid?
Hemarbete fungerar säkert utmärkt som tillfällig smittskyddsåtgärd. Men om det ska permanentas som en lösning på arbetsmarknaden finns det betydligt fler variabler och data att ta hänsyn till.