Ledare: Folkpartiets, förlåt, Liberalernas frälsare?

Det finns en oerhörd sorg hos många medlemmar i Liberalerna över tidigare ministern Birgitta Ohlssons politiska öde. Och inte bara där, utan även i bredare lager av L-sympatisörer och väljare som tidigare kunnat tänka sig att rösta på partiet.

Birgitta Ohlsson hade förmågan att väcka intresse hos gruppen utanför den traditionella, välstädade väljargruppen. I början av hennes politiska karriär var det djurrätten och feminismen som stack ut, sedan mest det senare. 

Mest fascinerande var att det var personen som drog. Ohlssons åsikter var med några få tydliga undantag oerhört folkpartimainstream. Men det var sättet hon sa det på och hur hon var som person, eller åtminstone uppfattades som person, som var attraktivt: frispråkig, radikal och alltid på rätt sida i de ”viktiga” frågorna.

Därför var besvikelsen stor hos många när hon utmanade och förlorade partiledarvalet mot Jan Björklund 2017 – även om de två i de allra flest frågor var helt överens – och sedan lämnade först toppolitiken och senare partiet.

Säkert finns bland de folkpartister – förlåt, liberaler – som i helgen är samlade för riksmöte i Karlstad de som saknar Birgitta Ohlsson. Men de borde sluta deppa. De har ju nästa generations Ohlsson mitt framför sig, även om de kanske inte inser det.

Likheterna är slående. Från skarp, medial och mycket uppskattad ordförande i ungdomsförbundet till en plats i riksdagen och sedermera minister i en borgerlig regering. Tydlig i värderingsfrågor och inte rädd för att strid för dem. Klimatminister Romina Pourmokhtaris politiska karriär och väsen är, om inte en karbonkopia av Birgitta Ohlsson, så åtminstone mycket lik.

Precis som Ohlsson upprör Pourmokhtari meningsmotståndare, och är också enormt uppburen av ungdomsförbundet. Birgitta Ohlsson var kontroversiell inom Luf när hon tillträdde som ordförande, men vände över tid det till ett starkt stöd. De är också bägge slagkraftiga i debatter och har en förmåga att engagera, entusiasmera och uppröra också utanför Liberalernas traditionella väljargrupper.

Så har de förstås också någonting annat gemensamt: de har båda svikit sina ideal och vikt ner sig. Den förra om FRA och signalspaning, den senare om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna.

I Birgitta Ohlssons fall var ”sveket” glömt och förlåtet efter bara några år. Romina Pourmokhtaris, i faktiskt agerande, förändrade förhållningssätt till Sverigedemokraterna kommer kanske också att glömmas bort – så länge hon fortsätter att utstråla det där som gör att partimedlemmar och väljare fortsätter att sluta upp bakom henne.

Och då kan de som fortfarande sörjer Birgitta Ohlsson börja drömma om en ny partiledare.