När EU:s föregångare, Kol- och stålunionen, skapades efter andra världskriget var det uttalade syftet att förhindra nya krig. Samtliga dåvarande sex medlemsstater hade förötts av två världskrig och Frankrike och Tyskland hade utkämpat tre krig på mindre än 100 år. Den gemensamma önskan hos båda ländernas ledare att äntligen bryta med det förflutna för att i stället skapa en gemensam europeisk framtid har varit drivkraften och styrkebältet i den fortsatta europeiska integrationen.
Processen fungerade länge utan Storbritannien, som inte blev medlem förrän 1973, men utan Frankrike och Tyskland upphör unionen att fungera. I Frankrike vill Marine Le Pen, ledare för Nationella fronten, upplösa EU och inleda ett nytt samarbete med Putins Ryssland. Hennes politiska rötter finns hos de krafter som bar upp den auktoritära Vichyregimen under andra världskriget.
Det tyska extremhögerpartiet, Alternativ för Tyskland, spelar på liknande stämningar. Tar politiker av detta slag makten i EU:s två viktigaste länder så omintetgörs mer än femtio års landvinningar för öppenhet och fred.
Därför är det en god nyhet att deltagarna i de franska Republikanernas primärval sorterade bort förre presidenten Nicolas Sarkozy som lagt sig så nära Nationella fronten som han förmått i tron att han därmed skulle vinna väljare. De två kandidater som återstår till nästa omgång, de tidigare premiärministrarna Francois Fillon och Alain Juppé, är normala högerpolitiker, konservativa men inte extremister. De bör båda kunna vinna röster också från vänster om en av dem i presidentvalets slutomgång ställs mot Marine Le Pen. Sarkozy hade knappast kunnat räkna med motsvarande stöd.
Ännu återstår för Socialistpartiet och dess allierade att utse sin presidentkandidat. President Francois Hollande är unikt impopulär och vänstern behöver en annan och starkare kandidat för att inte slås ut redan i presidentvalets första omgång. Därför är det så viktigt vem som blir den borgerliga kandidaten.
I Tyskland har förbundskansler Angela Merkel deklarerat att hon ställer upp för en fjärde mandatperiod. Hon har hela sitt parti, Kristdemokraterna med dess bayerska förgrening CSU, bakom sig och uppfattas allmänt som en stabiliserande faktor. Enligt tyska opinionsmätningar önskar mer än hälften att hon fortsätter som kansler. Också Merkels beslut är en god nyhet.
EU kan kritiseras för mycket, men utan ett fungerande EU kastas hela Europa tillbaka till en period av stängda gränser, nationell självtillräcklighet, intolerans och urholkning av den demokratiska rättsstatens principer. Vi som varken har rösträtt i Frankrike eller i Tyskland har alla skäl att hoppas att demokratiskt trovärdiga och partier och politiker kan hålla fronten.
Håkan Holmberg