Den man som suttit anhållen efter dödsolyckan på Öland, där en mamma och hennes son kördes ihjäl under en cykeltur, släpptes i förrgår (söndag) på fri fot. Något som inte uppskattades av alla. ”Detta beslut att ej häkta den misstänkta bilföraren tror jag rör upp känslor”, twittrade bland annat Brottsofferjourens ordförande Sven-Erik Alhem. Och det fick han alldeles rätt i.
Enligt flera vittnesuppgifter körde mannen långt över hastighetsbegränsningen på en smal väg intill ett litet stugområde, och precis innan olyckan hade han varit nära att krocka med en kvinna som var ute och gick med sin barnvagn. Ansvarslöst och farligt. Dessutom bottenlöst tragiskt med två dödsfall, varav ett barn, och en andra halva av familjen som nu lämnas i förtvivlan och sorg. Det är lätt att förstå varför många känner ilska och upprördhet över beslutet att inte häkta föraren. Kan man verkligen få vandra omkring på gatorna som en fri man trots misstankar om grovt vållande till annans död?
Sanningen är att ja, det kan man faktiskt få. Häktning är nämligen inte ett straff utan ett verktyg för att se till att den misstänkte inte fortsätter begå brott (recidivfara), förstör utredningen genom att exempelvis undanröja bevis eller försöka påverka vittnen (kollusionsfara) eller helt enkelt går under jorden (flyktfara). Om ingen av dessa risker, så kallade häktningsgrunder, föreligger ska personen inte heller häktas om det inte är ett särskilt grovt brott.
Att låsa in någon är en av de mest ingripande saker man kan göra mot en annan människa – därför betonas exempelvis skyddet mot frihetsberövanden i både den svenska regeringsformen och Europakonventionen. Naturligtvis är inte skyddet absolut, staten får göra det ändå om det anses nödvändigt och proportionerligt. Ett exempel på när det anses vara det är häktning, ett annat exempel är utdömandet av fängelsestraff.
Straff ger vi emellertid bara till personer som gjort sig skyldiga till brott, och personers skuld avgör vi genom en prövning i domstol där den misstänkte får möjlighet att försvara sig. Detta är två av de allra mest grundläggande principerna i en rättsstat. De flesta av oss kan nog skriva under på dem när de presenteras på detta sätt, även om det kan kännas fel i magen när någon som just blivit misstänkt för ett allvarligt brott försätts på fri fot.
Men sålänge det inte finns risk för flykt, fortsatt brottslighet eller saboterad utredning är det faktiskt rätt sak att göra. Händelsen på Öland är varken första eller sista gången detta kommer att ske. Den upprörde får trösta sig med att personen, om hen är skyldig, får sitt straff tids nog. Och att det trots allt är ganska bra att leva i ett land där medborgare inte straffas utan rättegång.