Berlinmurens fall, 9 november 1989, var en glädjens dag över stora delar av världen, ett berättigat firande av slutet på en fyrtioårig epok av skräck och spänning, det kalla kriget mellan öst och väst. Men själva avspänningen mellan stormakterna USA och Sovjet hade inletts fyra år tidigare, strax efter att den 53-årige Michail Gorbatjov beträtt posten som Kommunistpartiets generalsekreterare.
Alla som är äldre än runt 50 år minns en uppväxt präglad av oro, ibland mycket påtaglig men oftast någonstans i bakgrunden. Hotet var ytterst mänsklighetens utplåning, genom ett kärnvapenkrig. På ena sidan fanns ett antal stenansikten på podiet ovanför Röda Torget i Moskva, på den andra amerikanska presidenter som i olika grad rustade upp för att bibehålla terrorbalansen.
Gorbatjov tog över en supermakt i starkt förfall och det var oundvikligt att något skulle hända. Men vägen han valde, med ekonomiska reformer (perestrojka) och öppenhet (glasnost), var inte på något sätt given. Att han gjorde mängder av felbedömningar, att hans ansträngningar slutade med ett oligarkvälde i kaos och så småningom ett nytt aggressivt nationalistiskt Ryssland under Putin, det fråntar inte Gorbatjov hans plats i historien.
Många minns en konkret händelse från 1980-talet när spänningarna släppte, när axlarna sjönk en aning och hoppet om en ljusare framtid växte. Kanske var det under nedrustningssamtalen med Reagan i Reykjavik 1986? Eller så var det något mer vardagligt - när Gorbatjov lämnade sin limousin i Washington och inför förskräckta säkerhetsvakter började prata med amerikaner? Eller bara när han tog sin fru Raisas hand och log, det mänskliga ansikte som tidigare saknats.
Hopp om föryngring i hotfulla diktaturer, som kan leda till mer öppenhet och demokrati, är som en egen genre i västmedier. Kim Jong-un har pluggat Schweiz, Xi Jinpings fru är en känd artist och Mohammed Bin Salman har en mer modern kvinnosyn. Risken för besvikelser är uppenbar och inte sällan slutar det med att det blir värre än tidigare.
Den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov påminner oss om att om de yttre betingelserna är de rätta kan ändå en verklig förändring ske. Hans död kan också påminna generationerna som kommit efter kalla kriget om att förändring är möjlig, även i mörka tider. Axlarna har höjts upp igen, av krig i Europa, kärnvapen och av accelererande klimatförändringar. När som helst kan det komma en yngre man eller kvinna med ett synligt födelsemärke och med ett snett leende påpeka att en förändring faktiskt är nödvändig.