Den utskällda plastpåseskatten har fört det goda med sig att fler tar med sig egna kassar till mataffären, samt att klädköpet placeras i en väska eller en ryggsäck med tidigare inköp. Behöver du köpa till en påse, frågar expediten. Nej, det går bra ändå, svarar man.
Det nya beteendet är bra för miljön alldeles oavsett om det är tillverkning av plast-, pappers- eller tygpåsar som orsakar störst utsläpp. Jämförelsen mellan kassarna är komplicerad. En studie från IVL Svenska Miljöinstitutet 2020, visade på stora geografiska skillnader, både i hur påsarna tillverkades och var de tog vägen efter användning, om de brändes upp, lades på deponi eller hamnade i naturen. Den enda säkra slutsatsen var att färre påsar är det absolut bästa.
I Sverige klarar sig plastpåsen bra i jämförelse med andra alternativ. Påsarna tillverkas av återvunnet material och används nästan uteslutande till soppåsar efter att varorna burits hem, för att sedan brännas och exempelvis bli fjärrvärme. En försvinnande liten del av svenska plastkassar hamnar på soptippar eller i naturen.
Ändå handlade en stor av debatten när skatten skulle införas om mikroplaster i naturen och om plastöar i Stilla havet lika stora som Frankrike. Allt detta skräp finns förstås, och det kommer i första hand från Asiens floder.
Trots de falska premisserna har den svenska plastpåseskatten gjort sitt jobb och ökat återanvändningen. Det är ytterst osannolikt att svenskar åter börjar med massinköp av plastkassar nästa år, när skatten avskaffas och de blir några kronor billigare.
Cirkulationen, återbruket, är grunden i ett hållbart samhälle. Så har det varit sedan miljömedvetenheten väcktes på 1970- och 80-talen. Skyltarna med pilarna i en cirkel. Sopsortering, recycling på engelska, är det som alla kan bidra med. Den börjar i hemmet, hos konsumenten, rörelsen som måste fortplanta sig över jorden om miljömålen ska klaras.
Därför är Uppsala Vattens undersökning så svår att ta in. Den visar att 65 procent av allt som Uppsalaborna kastar i brännbart, det som nu kallas ”restavfall”, är felsorterat (SR Uppland 13/4). Till största delen består det felplacerade innehållet av pappersförpackningar och tidningspapper, men där trängs också metall, glas, matavfall och till och med farligt avfall som ska specialsorteras på återvinningsstationen.
Elin Hagberg, chef för Hushållsavfall på Uppsala vatten, tror att förklaringen är okunskap men också ”vana och kanske lathet, att man lägger allt i samma kärl”. Uttrycket ”att sila mygg och svälja kameler” kommer upp när man tänker tillbaka på den svenska plastpåsedebatten.