Såhär efter ett första halvår för regeringen Kristersson finns ingen regeringskris i sikte. Inte heller bjuder Demoskops väljarbarometer för april månad på några överraskningar (Aftonbladet, 4/5).
Samtidigt frågas det dagligen om sprickor mellan regeringen och regeringens stödparti. Hur går det egentligen, när SD och L tycker så olika om EU? Och om klimatpolitiken, dragshowartister på biblioteken och mycket mer?
Men Liberalerna kommer inte att byta fot i regeringsfrågan, av den enkla anledningen att partimajoriteten inte vill det. Den "detaljen" har en tendens att glömmas bort av L:s kritiker.
Efter regeringsbildningen skrev till exempel Dagens Nyheters ledarsida att Liberalerna "hade kunnat samarbeta med Socialdemokraterna, och liksom i januariavtalet tvingat fram liberal politik" (22/11, 2022). L hade alltså gått till val på att stödja Ulf Kristersson (M) som statsminister i en borgerlig regering utan Sverigedemokraterna. Varför skulle en partiledning plötsligt gå emot vad partiet just hade lovat sina väljare, och det som en majoritet i partiet vill?
Som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, då Liberala ungdomsförbundets ordförande, sade strax efter valet hade alternativet till partiets vägval varit att åka ur riksdagen (TV4, 12/9). Glöm inte att L var mer eller mindre uträknat för bara ett år sedan.
Partiets linje ska dock inte tolkas som enbart taktik, som ett sätt att locka moderata stödröster. När partinära Tidningen Nu genomförde en enkätundersökning om ideologi, med några hundra av Liberalernas ledande representanter i kommunerna och regionerna, var mönstret tydligt. Så många som åtta av tio av dem – 81,9 procent – såg L som ett "borgerligt" parti.
Flertalet ville definiera partiet som "liberalt", en minoritet som "socialliberalt". På höger-vänster-skalan placerade sig en betydande majoritet till höger om mitten. Om man bortser från denna aspekt av "partiets själ" blir det omöjligt att förstå partiets olika beslut och partiledarval (Nyamko Sabuni) efter januariavtalet.
Av naturliga skäl ogillar liberaler Sverigedemokraterna. Men partiet finns i riksdagen och har väljare bakom sig. Om tidigare strategi mot SD – som nådde sin kulmen med Decemberöverenskommelsen – fick till följd att det främlingsfientliga populistpartiet växte i val efter val, måste man kanske göra annorlunda? Det var ett misstag att släppa integrationsfrågan. Så har analysen låtit i L.
Att Liberalerna "innerst inne" skulle vilja gå över till de rödgröna är med andra ord rena önsketänkandet.