Vårt stöd för Belarus/Vitrysslands demokratisering, och demokratikämparna som vågar stå upp mot regimen, ska vara en självklarhet. Det går inte ihop med svenskt bistånd som kan gynna regimen.

Nyligen beslutade regeringen att frysa den del av biståndet till Belarus som går till projekt där statliga aktörer har en aktiv roll. Berörda projekt har med ekonomi och näringsliv att göra. Biståndsminister Peter Eriksson (MP) förklarade det hela med att vi nu ser en regim "som inte drar sig för att använda alla statliga verktyg gentemot den egna befolkningen" (Aftonbladet, 18/8). I sak har biståndsministern förstås rätt. Men varför agera först nu? Regimens förtryck är trots allt ingen nyhet.

Tidigare i somras skrev Liberalernas utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm, och Silcs generalsekreterare Martin Ängeby, en debattartikel i (UNT, 11/7) där de ifrågasatte det svenska biståndet. De nämnde bland annat att "Sverige ger stöd till den Belarusiska nationalbanken och bidrar till bygget av en rötgasanläggning i Baranovici". Samt att det genom EU och Världsbanken går ytterligare svenska pengar "till att hålla regimen under armarna". 

I fjol kritiserade organisationen Östgruppens ordförande Martin Uggla ett svenskt biståndsprojekt. Han skrev bland annat följande: "Högt uppsatta belarusiska tjänstemän kan på goda grunder misstänkas för allvarliga människorättsbrott. Samtidigt har de tilldelats styrande roller i ett svenskt biståndsprojekt, finansierat av Sida och med Arbetsförmedlingen som svensk huvudpartner" (Dagens arena, 13/5 2019).

Sida svarade då att arbetsmarknadsprojektet i fråga var nödvändigt. Man beskrev den egna hållningen med att det är "genom engagemang och dialog", även med statliga aktörer, man på sikt kan "bidra till reformer, öppenhet och att medborgarnas rättigheter tillgodoses". 

Men går statliga aktörer i diktaturer att lita på? Varje projekt som man finansierar måste också vägas mot vad och vilka aktörer pengarna i stället hade kunnat gå till.

Bistånd måste förstås även nå människor som lever i diktaturer. Men det är viktigt att utvecklingsbiståndet styrs till "rätt fickor". Det har helt enkelt varit för svagt fokus på demokrati i biståndspolitiken.

Det är välkommet att regeringen nu fryser bistånd till statliga aktörer i Belarus. Ännu bättre vore det dock om Sverige hade haft en genomtänkt linje i biståndsfrågan. Lukasjenko och likasinnade runt om i världen har inte direkt gjort en hemlighet av hur lite de respekterar demokrati och mänskliga rättigheter.