Att gamla ideal och sanningar är slut tycks i hög grad också gälla ekonomi och insatser i coronakrisen. I ”förbudslandet” Sverige förlitar sig regeringen på att folk på frivillig väg ska följa rekommendationer. I andra länder slår regeringar till med mycket långtgående restriktioner som stängda skolor, butiker och utegångsförbud.
I Sverige har åtgärderna fått beröm för att gå emot populism och lyssna på experter. Men utomlands är det mest populister till höger och vänster, exempelvis i Mexiko, Brasilien och USA, som har velat avstå från långtgående åtgärder.
President Trump har, liksom andra republikaner, till och från uttryckt tvivel om det kloka i att stänga ned samhället. Senast har han dock kritiserat Sverige för att ha för få restriktioner och orsaka lidande. Konsekvens är inte Trumps starka sida.
Den brittiska regeringen under Boris Johnson hade tidigare en linje som påminde om den svenska, men gjorde helt om och införde långtgående restriktioner.
Kritiker till vänster av Johnson och Trump har, innan tonen I Storbritannien ändrades när Johnson själv blev allvarligt sjuk i corona, genomgående krävt hårdare tag och kritiserat senfärdighet. De får då också avfärda den svenska linjen, ett land de annars brukar ha större förståelse för.
Sverige har goda statsfinanser och låg statsskuld. Goda argument för att staten kan satsa snabbt och brett mot den ekonomiska nedgången i Coronavirusets spår.
Däremot får Sverige berättigad kritik för minskad beredskap. Finland framställs med rätta som ett föredöme. Där fanns sjukvårdsutrustning lagrad.
Det verkar logiskt att länder med goda statsfinanser kan ta till mer långtgående åtgärder och att länder med god beredskap lättare kan avstå från att stänga ned stora delar samhället.
Men så har det inte blivit. Finland, i övrigt på många områden likt Sverige, har fler restriktioner. Italien, Spanien och Frankrike har sämre statsfinanser och högre statsskuld än Sverige. Ändå har de slagit till mycket hårdare och bör då riskera en större nedgång i ekonomin.
Centralbankschefer och politiker talar om att de ska göra ”vad som krävs” för att få fart på ekonomin igen. Det stämmer att det behövs extraordinära insatser. Men har det ingen betydelse hur länderna tidigare har skött sina statsfinanser?
I så fall är förvisso en gammal sanning slut och vi kan se fram emot tider då budgetunderskott och statsskuld saknar betydelse för ekonomisk politik. Då lär många vilja öppna den offentliga plånboken under lång tid.