Det har nu gått två år sedan Ryssland gick till förnyat angrepp mot Ukraina och inledde sin fullskaliga invasion av landet. Tidigt på morgonen 24 februari korsade ryska trupper gränsen på en rad punkter, samtidigt som ukrainska städer attackerades med flyg och kryssningsrobotar.
Sedan hösten 2022, när Ukraina återtog större områden i den nordöstra delen av landet har inga större territoriella förändringar skett. Den ukrainska motoffensiven i somras körde fast. Nu gör i stället Ryssland minimala framsteg i öster, men till priset av nästan ogreppbart många människoliv.
Västvärlden var tidigt ute med sanktioner mot Ryssland och kom senare igång med materiellt och finansiellt stöd till Ukraina. Utan stödet hade Ukraina sannolikt haft mycket svårt att stå emot de ryska anfallen. Det saknas knappast bevis för vilken påverkan västproducerat krigsmateriel har haft.
Det stora problemet med stödet från väst är att det alltid har varit för litet för litet och kommit för sent. Man får lite intrycket att även om man i officiella sammanhang bedyrar sitt stöd för den ukrainska kampen, så sker hjälpen lite med vänsterhanden. Vilket är en veritabel tragedi. För Ukraina och för alla de ryska och ukrainska liv som spills längs frontlinjerna.
Ryssland är en ekonomisk dvärg i jämförelse med EU och USA. Inte ens med iranska raketer och nordkoreanska artillerigranater borde man kunna matcha det samlade västs produktionskapacitet. Och det kan man förstås inte heller. Ändå klarar väst inte att leverera det Ukraina behöver.
Orsakerna är flera: I USA handlar det om inrikespolitiska låsningar, många europeiska länder har under lång tid rustat ner och har inte tillräckligt mycket materiel i lager. Sedan också det faktum att de europeiska länderna inte, formellt, befinner sig i krig. Det innebär att alla initiativ för att bygga nya fabriker och öka produktionen av krigsmateriel, både för det egna och det ukrainska försvaret, tar tid.
Här måste väst tänka om. Om det egna landet befann sig i krig, hade man knappast låtit en tillståndsprocess sinka utbyggnaden av en ammunitionsfabrik med flera år, men det är precis det som sker i Karlskoga.
Det är helt enkelt dags att agera som om man faktiskt befann sig i krig med Ryssland. Ett större samlat stöd gynnar både Ukraina, det egna landet och utsikterna för långvarig fred. Ryssland kommer inte att sluta förrän landet är grundligt besegrat – och det ligger i allas intressen, även civila ryssars, att det sker så snart som möjligt.
Om ett år kan läget vara lika hopplöst som nu. Men vi kan också vara på väg mot fred. Om bara Västvärlden vill.