Att flera svenska städer, däribland Uppsala, tampas med en ohållbar situation där gängkriminaliteten växer och skjutningar blivit allt vanligare är det ingen som missat. Det har gått så långt att även vanliga människor, sådana som aldrig begått ett brott i sitt liv och som tidigare knappt ägnat en tanke åt klaner, vapen och narkotikaförsäljning, börjat oroas över vad som händer i deras bostadsområden.

Inte undra på att varje politiker med självaktning ger sig ut i debatten med dragen lans – här finns poänger att plocka. Få tycks ha några nya förslag på lösningar. Kanske är det vad som gör att man tar chansen att i stället ge sig på annat man inte gillar och koppla ihop det med gängkriminaliteten. Som Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Westerlund Snecker gör när hon argumenterar för att ett avskaffande av rutavdrag skulle kunna förhindra att fler unga trasslade in sig i kriminella nätverk (Expressen 16/9).

Westerlund Snecker menar att ”Ska vi få bort utsattheten går det inte att lägga alla pengar på skattesänkningar för de rikaste. Då finns det inte pengar till rutavdrag för att möblera om i våningar hos välbärgade på Östermalm”. Hon tar chansen att ifrågasätta en reform som alltid varit en nagel i ögat hos V och använder det klassiska argumentet att bara staten eller kommunen öser ännu mer pengar på utsatta områden så kommer allt att bli bra.

Det är för det första att göra det väldigt enkelt för sig. Att alla ungdomar får en "lokal" kommer inte göra att vissa inte hamnar i fel kretsar. De kommer knappast att sluta missbruka, sälja droger och bära vapen för att medelklasskvinnor arbetar mindre och städar mer. Det finns visserligen ett värde i satsningar som leder till minskade klyftor. Omfattande ojämlikhet i ett samhälle leder sällan till något bra.

Men det som sker nu handlar om mer än fattigdom. Och om man inte vet hur man skall göra och varför är risken stor att alla välmenande resurser försvinner ned i svarta hål.

För det andra skulle ett borttagande av rutavdraget riskera att snarast förvärra situationen för de grupper som Vänsterpartiet vill värna. Tack vare rut har tröskeln till arbetsmarknaden sänkts för de som står längst bort. Vinnarna om rutavdraget försvann är bara de vänsterpolitiker som blir av med ett rött skynke. Förlorarna är pensionärer, heltidsarbetande medelklass och de som har rutjobb.

Fattigdomen ökar och skjutandet fortsätter som om ingenting hänt. Vill man komma till rätta med den växande gängkriminaliteten krävs betydligt mer genomtänkta strategier än den att plocka enkla politiska poänger.