Det kommer fler kriser och fler pandemier. Det har blivit smärtsamt tydligt att vi behöver bättre verktyg för att hantera dem. Därför är det lätt att dra slutsatsen att det var rätt att pandemilagen, trots sina många brister, trädde i kraft i söndags (10/1). Det menar åtminstone DN:s ledarsida (8/1) och många med dem. Men trots att det är lätt att förstå frustrationen över att Sverige var undermåligt rustat inför coronapandemin, är slutsatsen fel.
Problemen med pandemilagen är särskilt allvarliga just för att den rustar oss dåligt inför kommande kriser.
Pandemilagen är en ramlag som ger regeringen befogenheter att införa rättsligt bindande regler för att minska smittspridningen. Redan nu gäller att allmänna sammankomster, även privata tillställningar (dock ej i hemmet), har en maxgräns på åtta personer. Den som bryter mot detta kan få böta. Dessutom måste till exempel butiker och badhus se till att varje gäst har minst tio kvadratmeter till sitt förfogande för att slippa böter eller nedstängning. Fler restriktioner lär följa.
Men kommer lagen att få ner smittspridningen? Inte säkert. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson är skeptisk. Att “tro att man kan stänga ner affärer och få stor effekt på smittspridningen, där tror jag man misstar sig”, sa han till SVT (9/1). Smittspridningen sker fortfarande huvudsakligen inom familjen, vänkretsen och på jobbet.
Men det är klart – de verksamheter som tidigare inte alls har brytt sig om att minska smittspridningen, de kommer i alla fall äntligen tvingas anpassa sig.
Men vad händer med de personer och företag som tidigare ansträngde sig mer? Att det offentliga går in med sitt våldsmonopol kan lätt tolkas som att det nu är de som avgör på vilken nivå vi medborgare behöver lägga vår ansträngning på. De butiker och personer som tidigare har gått längre i sin ansträngning för att minska smittspridningen, kommer kanske rentav att lägga sig på en lägstanivå. Den nya pandemilagen riskerar att tränga ut frivillig ansträngning.
De som tidigare inte ansträngt sig alls kommer nog att göra det i högre utsträckning, men de som tidigare ansträngt sig mer än andra kommer kanske att i högre grad att låta bli.
Pandemilagen kan alltså komma att vara verkningslös, eller i värsta fall kontraproduktiv. Exakt hur den påverkar smittspridningen vet vi ännu inte. Vad vi vet är att den har öppnat upp farliga dörrar, som blir svåra att stänga, för hur en regering kan möta kriser. Det är mycket möjligt att vi behöver tydligare lagar om undantagstillstånd och andra krislagar. Men att en regering kan hetsa fram en lag mitt under rådande kris sätter inte något gott föredöme för framtiden.
Att en lag som inskränker på näringsfriheten och medborgarnas grundläggande rättigheter, utan att säkerställa att lagen får önskad effekt är inte bra politik, särskilt inte om det kommer fler kriser.