I ett DN-reportage publicerat i onsdags (15/7) skildras hur den svårt ALS-sjuka Per Maritz kamp för att kunna avsluta sitt liv. Per, som var en hängiven cyklist, hade planerat att cykla jorden runt strax innan sjukdomen slog till. ALS bryter ner rörelseförmågan i kroppsdel efter kroppsdel, tills man till slut inte kan andas, och Per kände till sist att livet inte var värt att leva.
Han hade investerat 200 000 kronor för att få assisterad död på en klinik i Schweiz, men coronavirusets karantänregler satte hinder i vägen. Avslutet fick till sist ske i Sverige, vilket blev av i måndags, genomfört av honom själv, men assisterat av en läkare som nu riskerar att bli åtalad för medhjälp till dråp och bli av med sin läkarlegitimation.
Ett annat uppmärksammat fall var Richard från Nordingrå som förra året dömdes till ett och ett halvt års fängelse för dråp efter att ha hjälpt sin sjuka och smärtplågade fru att ta en dödlig dos morfin.
Frågan om assisterad dödshjälp har länge varit kontroversiell i Sverige. För närvarande är det bara Liberalerna som bland riksdagspartierna över huvud taget vill utreda frågan. Läkarförbundet har i alla tider sagt blankt nej i frågan då det anses strida mot läkaryrkets själva kärna - läkare ska rädda liv och inte avsluta dem, menar man. Men vad är egentligen ett räddat liv värt för den som inte vill leva det?
Berättigade frågetecken kan förstås väckas kring hur man säkerställer att det är av genuin och autonom vilja som någon vill avsluta sitt liv. Och exakt hur lagstiftningen skulle se ut måste förstås diskuteras noga.
Men att hederliga och redbara människor riskerar sina yrkeslegitimationer eller till och med att försättas i fängelse för att de gjort sina medmänniskor en djupt efterlängtad tjänst tyder på ett systemfel. Genom att assisterad dödshjälp tillåts kan förfarandet dessutom ske på ett betydligt mer rättssäkert sätt.
Att genom avskräckande bestraffningsfunktioner försöka förmå människor att mot sin vilja stanna kvar i livet tyder också på en djupt obehaglig och kollektivistisk syn på livet: Man lever inte för sin egen skull, och man ska inte få förfoga över slutet på det. Livet ska inte bara skyddas, utan även aktivt tvingas på en av staten - hur mycket man än må lida, hur mycket man än bara vill få vila.
Men om yttrandefriheten innefattar friheten att inte yttra sig, om rörelsefriheten innefattar rätten att inte röra sig, om religionsfriheten innefattar rätten att avstå från religion - innefattar då inte friheten att leva även friheten att dö?