Ian Wachtmeisters bortgång föranleder kommentarer från olika håll. Många är beredda att spela ned grevens politiska betydelse och i stället framhålla honom som en underhållande och i grunden ganska oförarglig gamäng. Ett av undantagen är den kommentar som Gellert Tamas publicerade i Aftonbladet den 18 november. Tamas, som bland annat skrivit om lasermannen som härjade samtidigt med Ny Demokratis uppdykande i politiken, uppfattar Wachtmeister som allt annat än oförarglig.
Oavsett detta så kan man reflektera över skillnaderna mellan Ny Demokrati och Sverigedemokraterna, som Wachtmeister kom att närma sig i en roll som inofficiell ”rådgivare” till Jimmie Åkesson.
En skillnad är att Sverigedemokraterna är ett parti som byggts upp systematiskt medan Ny Demokrati mest framstod som en improvisation. Där SD har en utarbetad – och djupt betänklig – ideologisk grund hade Ny Demokrati aldrig någon systematiskt sammanhängande politik. Därför – men bara därför – var Ny Demokrati aldrig ett hot mot det demokratiska samhället på det sätt som SD skulle kunna bli om partiet fick verkligt politiskt inflytande.
Ny Demokrati bröt samman inom loppet av en enda mandatperiod. Amatörmässigheten var ofta närmast pinsam, medan de ledande inom SD mycket väl vet vad de gör. Ny Demokratis sammanbrott kom för ganska många år att förstöra marknaden för andra populistiska partiprojekt i Sverige. Och man bör också minnas att medan Ny Demokrati på sin höjd hade förebilder i de nordiska grannländerna, så ingår SD i en krets av liknande partier som i vissa fall finansieras av ryska intressen och identifierar sig de politiska projekt som Putinregimen på olika sätt försöker uppmuntra.
Inget av detta kan Wachtmeister ha uppfattat som något problem. När hans egna partiplaner efter NyD:s sammanbrott misslyckades så var det till Sverigedemokraterna han vände sig.
Håkan Holmberg