Den 16 februari, bara en vecka innan Ryssland invaderade Ukraina, presenterade dåvarande utrikesminister Ann Linde (S) regeringens utrikesdeklaration för riksdagen. Att i dag läsa anförandet är som att sätta sig i en tidsmaskin.
Linde slog fast att: ”Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.”
I fredags, drygt ett år senare står statsminister Ulf Kristersson (M) och försvarsminister Pål Jonsson vid Bodens regemente och tillkännager att Sverige ska skicka både stridsvagnar och ytterligare luftförsvarssystem till Ukraina. Utöver tidigare beslut om att skicka både Stridsfordon 90 och artillerisystemet Archer, kommer Sverige nu alltså också att skicka ett tiotal Leopard 2-stridsvagnar (Stridsvagn 122 med svenskt namn) och luftvärnssystemen Hawk och Robot 98.
På bara tolv månader har Sveriges officiella hållning gått från att fortsätta hävda vår alliansfrihet och utesluta ett Natomedlemskap till att både ansöka om medlemskap i försvarsalliansen och att skicka avancerade offensiva vapen till ett krigförande land i vårt närområde.
Det är en så stor omställning på så kort tid att man närmast svindlar. Men det är rätt beslut som både denna och den föregående regeringen har fattat.
Redan före inmarschen i och det förnyade angreppet på Ukraina var Ryssland den stora aggressorn i Europa. Säkerhetsläget sägs ha förändrats efter det ryska angreppet för ett år sedan, men hotet från Putin fanns redan där: 2008 angreps och ockuperades delar av Georgien, 2014 hände samma sak i östra Ukraina och Krim.
Så den svenska omsvängningen är dubbelt uppseendeväckande, dels att den inte påbörjades redan för 15 år sedan när det var tydligt i vilken riktning Putins Ryssland utvecklades, dels att den gick så fort när den till sist inleddes.
Hastigheten kommer sig så klart huvudsakligen av det pågående kriget, men också av att den gamla svenska inställningen levde på lånad tid. När Ann Linde presenterade utrikesdeklarationen för ett drygt år sedan var den i praktiken redan obsolet.
Det är lika omöjligt som osolidariskt att hävda alliansfriheten när demokratier i ens närhet först hotas och sedan anfalls av en auktoritär regim. Därför är den svenska omsvängningen så betydelsefull, både för vår egen säkerhet och för Ukraina.
I sin utrikesdeklaration förklarade Ann Linde att ”Vi ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt”. Nu gör vi det också – med stridsvagnar, luftvärn och artilleripjäser.