Det har snart gått ett halvår sedan våldsvågen i Uppsala nådde sitt crescendo, när riksredaktionerna flyttade sju mil norrut och när en vanlig fråga på stan var ”vad är det som händer?”. Rättskipningen börjar komma i kapp, senaste åtalades fem personer för olika grad av inblandning i mordet på gängledaren Ismail Abdos mamma i Brillinge i september (UNT 15/2).
Tillvägagångssättet är välkänt vid det laget. I fronten finns tonåringarna, som håller i vapnet, i Brillingefallet åtalas en 15- och en 19-åring för mord. Bakom finns de något äldre som planerar sprängningarna och skjutningarna. Allra längst från mordplatserna, ofta utomlands, finns alltid ledarna.
”Vi når fixarna, möjliggörarna, de som hyr en lägenhet och fixar pengar. Men vi har svårt att komma högre”, sade utredningschefen Andreas Pallinder till UNT:s reporter efter en pressträff om de många gängrelaterade brott som ändå klarats upp.
Möjligen har även bilden av de högsta ledarna förändrats den senaste tiden. Det ryktades om ett gripande av Rawa Majid i Iran i oktober. Det kunde inte bekräftas och polisen vet inte var han befinner sig i dag. Den tidigare Foxtrotledaren Mustafa ”Benzema” Aljiburi försökte i höstas iscensätta sin egen död men dödades i stället i Bagdad i januari.
Intrycket är inte att de sitter i lugn och ro och planerar brott i Sverige. Men de kan fortfarande beordra ett mord och nu fruktar polisen en hämndspiral mot bland annat Rawa Majids släkt i Uppsala. Efter åtalen finns gott om namn och uppgifter att gå vidare med.
För några år sedan stod ”hårdare tag” mot ”förebyggande arbete” i den svenska debatten. Även om båda sidor vid det laget sade att man ”också” skulle ha det andra, inte bara det man tryckte hårdast på.
I det här läget är det värt att påpeka att polisens framgångar mot gängen den senaste tiden inte betyder att ”hårdare tag har vunnit”, att man aldrig mer ska blicka tillbaka och låsa in alla tonåringar som begår brott. Samtidigt, om nu våldsvågen verkligen avklingar, hade polis och rättsväsende aldrig klarat det utan fler och bättre verktyg och tydligare konsekvenser för brottslingarna.
De två alternativen är konstruerade och i sig olyckliga, ingen klarar sig utan den andra. Den aktuelle 15-åringen var känd av socialtjänsten sedan länge. Han hade i fjol ”uteblivit från samtalstider och fått ett förändrat umgänge”, strax innan han åkte till ett radhus i Uppsalas utkant för att mörda en kvinna som kunde varit hans mormor. Antalet som ”sett detta komma” måste vara många och därför är det helt absurt att det också kan hända.