Under onsdagsförmiddagen höll EU:s högsta politiker, tillika EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen sitt årliga state of the union-tal. På agendan stod bland annat ett gemensamt EU-försvar, bristen på så kallade halvledare, återhämtningen efter pandemin, vikten av att EU hjälper till att vaccinera hela världen och lanseringen av ett nytt arbetsprogram för ungdomar, tänkt att underlätta för för tillfälliga jobb över nationsgränserna ett liknande sätt som Erasmusprogrammet idag fungerar för utbytesstudier.
Även om jämförelsen inte må vara helt rättvis är det svårt att inte göra kopplingar till den amerikanska presidentens state of the union-tal, där det folkliga intresset, såväl som den mediala uppmärksamheten - även från svenskt håll - är betydligt större. Även om det är enkelt klanka ner på det journalistiska ointresset för EU och Bryssel bör det samtidigt belysas att det på senare år blivit något bättre.
EU har flest poäng att hämta i verkligt gränsöverskridande frågor. Det är där unionen behövs som mest och fungerar som bäst. För unionens legitimitet är det angeläget att subsidiaritetsprincipen respekteras. Beslut som bäst fattas på nationell eller regional nivå ska inte fattas i Bryssel.
Att beslut inte placeras längre ifrån medborgarna än nödvändigt är helt centralt för människors känsla av demokratisk delaktighet såväl som unionens fortsatta sammanhållning. I den mån gårdagens state of the union-tal faktiskt motsvarar den politik som kommissionen i det fortsatta kommer att bedriva finns det en del som bådar gott i det avseendet.
Den våg av nya EU-utträden som många förväntade sig och fruktade efter Brexit verkar än så länge inte ha förverkligats, eller ens börjat att förverkligas. Tvärtemot är stödet för unionen starkare än på länge i nästan alla medlemsländer. Yngre generationer är uppväxta med de friheter EU-samarbetet har inneburit och kan knappast tänka sig en politisk verklighet utan dem. Att stödet står sig starkt öppnar dessutom ett möjligheternas fönster för fortsatta genomföra nödvändiga reformer inom ramen för samarbetet.
Bortom talet vilar också den obesvarade frågan kring vem som ska ta över stafettpinnen som unionens informella ledare efter Angela Merkel. Emmanuel Macron kan tvingas bort från presidentposten redan nästa vår och än vet vi inte hur en ny tysk förbundskansler lyckas fylla Merkels skor. Oavsett finns det ändå skäl att mot bakgrund läget såsom det ser ut idag, fortsatt se på EU:s framtid med tillförsikt.