År ut och år in hörs det befogade gnället: förskolegrupperna är för stora.
Förskolepersonal larmar gång efter annan om en orimlig arbetssituation, som i de värsta fallen ökar risken för olycksfall. Allra senast på insändarplats i UNT (11/3):
”Allt för stora barngrupper på förskolan gör att vi är tacksamma för varje dag en allvarlig olycka inte skett”, skriver fem förskollärare i Uppsala.
I skolorna är problemen desamma med överfulla klassrum och lärare som inte hinner med. De barn som har störst behov av stöd lider allra mest av överbelastningen, när läraren har mindre tid att fördela per barn.
Trängseln i förskolorna och skolorna förekommer i hela landet, men Uppsala kommun är värre än riksgenomsnittet. Enligt Skolverket hade förskolorna i kommunens regi 5,6 barn per pedagogisk personal (heltidstjänster) under 2023, jämfört med genomsnittet 5,1 barn i riket.
Nu när barnafödandet minskar, och därmed också prognoserna för kommande barnkullar, är det lätt att tänka att ett fönster äntligen öppnas. Rimligtvis borde färre barn betyda mer och mycket efterlängtad luft i klassrummen eller på förskolan.
Förskolepersonal och lärare som länge har gått på knäna skulle kunna få mer tid till varje barn – och en hållbar arbetssituation. Och ännu viktigare: varje barn skulle ges bättre möjligheter att lyckas i livet, när pedagogerna kan ge dem mer tid och stöd.
Glöm det. Det blir inga minskade barngrupper.
Tvärtom riskerar det minskade barnafödandet göra situationen värre. Ta förskolornas finansiering som exempel. Ersättningen till förskolorna ges per barn. Samtidigt är kostnaderna som kan skarvas få, eftersom de mestadels är fasta lokalkostnader. Utom lönerna då. Så när förskolan får in färre barn – och ersättningsunderlaget minskar – skär man främst ner på personal. Men när en kollega får gå får det ofta stor påverkan på förskolors verksamhet med små arbetslag. De som blir kvar kan därför lämnas med fler barn att ta hand om per anställd.
Det är helt absurt.
I decennier har det rått konsensus om att både barngrupperna och skolklasserna är för stora. Dock har den stora utmaningen tidigare varit den så gott som ständiga befolkningsökningen – man hinner inte bygga ikapp. Nu är problemet det motsatta.
Den största boven verkar vara ersättningsmodellerna som utgår från antalet barn. Om de är utformade så att barngrupperna eller klasserna inte ens kan minska i takt med barnkullarna är det ett uppenbart systemfel – som måste förändras. Det kräver dock en politisk vilja att ompröva nuvarande upplägg. Frågan är om något parti har den.
Annars kan vi säga adjö till drömmarna om mindre barngrupper och luftigare klassrum.