Hur fördelar sig egentligen skulden för materialkrisen på Akademiska? Har regionerna huvudansvaret, för sin närmast totala brist på kontroll över ett av verksamhetens kärnområden? Eller är politikerna och tjänstemännen bara offer för ett system där privata intressen tillåts härja fritt med skattebetalarnas pengar? Bara på de politiska ytterkanterna är man helt säker på svaret.
Under torsdagskvällen demonstrerade Kommunalmedlemmar i Sigtuna mot ”privatiseringen” av hemtjänsten (UNT 25/10). Häromdagen kritiserades också omsorgsnämnden i Uppsala kommun för beslutet att ”privatisera” den personliga assistansen, den mindre del som fortfarande bedrivs kommunalt.
Skillnaden mellan ”privat” och ”privat utförare” har förföljt valfrihetsreformerna i välfärden under tre decennier. Men privat vård, skola och omsorg existerar knappt i Sverige. I stort sett all välfärd har staten, kommunen eller regionen som huvudman, och ansvaret för att skattepengarna används på bästa sätt faller på de politiskt folkvalda.
De flesta är eniga om att konkurrensutsättningen i välfärden sparat pengar. Många ser också valfrihet som något önskvärt i sig. En mer förbisedd positiv effekt är studier som visat att fler utförare gjort det lättare för äldre, unga och utrikes födda att få jobb. Fler arbetsgivare att välja på är också generellt bättre för anställda i vanligtvis kvinnodominerade yrken. Den som inte trivs kan byta jobb.
I andra vågskålen ligger uppmärksamheten av skandaler, från skolkoncernen JB till det aktuella Apotekstjänst AB. Det är också uppenbart att olika sorters välfärd lämpar sig olika bra för konkurrens, att de kräver helt olika slags kontroll. Mest kontroversiellt är skolan, med marknadsbeteenden som kan drabba likvärdigheten, minst kontroversiellt är tandvården.
Även den mest hängivna vänsterpolitiker uppskattar att kunna ringa ”sin” tandläkare som har full koll på vad som händer i just deras mun. Privattandläkare har skyhögt förtroende i alla mätningar. Även Folktandvården har spottat upp sig på senare år, med till exempel friskvårdsavtal. Det är konkurrens när den fungerar som bäst.
Tillbaka till materialbristen. Vad gör man med en utförare som inte klarar av sitt jobb, som enligt Läkemedelsverket 2016 tappat bort tusentals doser narkotikaklassade läkemedel (Ekot 25/10). Jo, samma sak som en villaägare gör med en notorisk fuskbyggare. Man anlitar någon annan. Apotekstjänst ska kritiseras hårt och ta konsekvenserna av sina tillkortakommanden. Men det yttersta ansvaret är givetvis politiskt.