Liberalerna vill strypa statsbidragen till etniska organisationer, med eventuellt undantag för nationella minoriteter. Partiledaren Johan Pehrson förklarar det med att man vill "satsa brett på integration, där verksamhet står i centrum och inte etnicitet" (SvD, 9/8). Som exempel på vad Liberalerna vill undvika nämns Ryska riksförbundet som visade sig ha spridit Putinpropaganda samtidigt som man tog emot statsbidrag.
Det är alltid stötande när svenska skattemedel går till aktörer som missbrukar bidrag. För några år sedan dömdes Turkiska riksförbundets vice ordförande för att ha hetsat mot armenier i ett tal på Sergels torg.
Men frågan som Liberalerna lyfter är även principiell: Ska staten verkligen dela ut föreningsbidrag utifrån etnicitet?
På 1970-talet etablerades bidragen till etniska föreningar. Först vid millennieskiftet dök integration upp som politiskt mål, och därefter har utredningar tittat på bidragsfrågan. Målsättningarna har pendlat, och bidragen har bestått.
Häromåret varnade Amadeu Batel, som ordförande för "Samarbetsorgan för etniska organisationer", för att ett slopade av bidrag till etniska föreningar innebär att "krav på assimilering ersätter visioner om mångfald" (Dagens Arena, 18/5 2021). Batel har förstås rätt i att mångfald är bra, och att påtvingad assimileringspolitik och likriktning inte är det.
Men varför skulle mångfalden per automatik hotas av att staten inte riktar föreningsbidrag utifrån etnicitet?
Om föreningar ordnar bra aktiviteter för barn och unga, språkkurser, läxläsning, folkdans och annat, kan det vara befogat med föreningsstöd. Men då är det verksamheter som ställs i centrum, inte etnicitet i sig.
Författaren Kenan Malik har beskrivit hur hans vänner och omgivning på 1970- och 1980-talet i England gick från att vara politiskt aktiva inom den antirasistiska vänstern, till att organisera sig utifrån religiös och etnisk bakgrund. I stället för att tillsammans kämpa för olika sakfrågor, delades folk upp i etniska kategorier. Det blev följden av att brittiska politiker anammade ett identitetspolitiskt sätt att se på medborgarna, ett synsätt Malik har synliggjort och ifrågasatt. Malik har även betonat skillnaden mellan mångfald och identitetspolitik. Mångfald är bra, identitetspolitik splittrar.
Det är alltid bökigt att förändra något som funnits i flera decennier. Syftet med att på 1970-talet införa bidrag för svenska "invandrarföreningar" var gott, men byggde redan då på ett feltänk. Verksamhet – inte etnicitet – är en rimlig grund för föreningsbidrag.