Under måndagsförmiddagen släppte FN:s klimatpanel (IPCC) den första delen av panelens sjätte sammanställning om klimatförändringarna. Rapporten slår, föga förvånande, fast att läget är mycket allvarligt och att det snabbt blir värre.
I rapporten bedömer forskarna att de uppmätta halterna koldioxid i atmosfären är de högsta på mer än två miljoner år, och att förändringarna de senaste 250 åren är de snabbaste som skett på minst 800 000 år. Den belyser också med slående klarhet hur havsnivåerna stiger, och stiger allt snabbare. Mellan 1901 och 1971 steg havsnivåerna med ett genomsnitt på 1,3 millimeter per år. Sedan 2006 har den siffran närmat sig 4.
För de flesta av de här förändringarna råder det inget som helst tvivel om att det är människans utsläpp av växthusgaser som är orsaken. Samtidigt är mycket av detta sedan tidigare känt. Och det är också poängen med rapporterna, som inte bygger på egen forskning utan har till uppgift att utvärdera och analysera den befintliga kunskapsmassan i frågan.
En sak som stack ut var den starka kopplingen som etablerades mellan mänskliga utsläpp och de extremväder som blivit allt vanligare. Sambandet har länge varit känt, men forskarna går i den här rapporten längre och menar att flera av episoderna med mycket höga temperaturer hade varit "extremt osannolika" om det inte vore för mänsklig klimatpåverkan.
Samtidigt betonade den franska klimatforskaren Valerie Masson-Delmotte under presskonferensen att det uppsatta 1,5 gradersmålet fortfarande är möjligt att nå. För att göra det är övergången till netto nollutsläpp och på sikt negativa utsläpp, genom ökat upptag av koldioxid, avgörande och brådskande.
De potentiella riskerna är enorma om målet inte nås, vilket sätter scenen för klimattoppmötet (COP26) som är planerat i Glasgow senare i höst. Trycket på världens ledare att fasa ut användningen av fossila bränslen och skapa institutioner för att möjliggöra mer återupptagning av koldioxid är högt. Så långt är samtidigt de flesta relativt överens – den stora frågan rör hur ansvaret ska fördelas mellan länder.
Det är en knut som inte är helt enkel att lösa. Frågan gömmer nämligen en lång rad frågor om fattigdomsbekämpning, säkerhetspolitik och tillit. Världens regeringar har mycket att förlora på om kostnaden för den egna befolkningen blir för stor relativt andra, och lokala särintressen spär inte sällan på problemen. Förhoppningsvis kan rapporten och de många varningarna ändå fungera som något slags smörjmedel i de stundande förhandlingarna.