Det börjar bra. När Dagens Industri 7/3 listar ”näringslivets 125 mäktigaste kvinnor” kan man läsa att många svenska storföretag har en kvinna som högsta chef. H&M, Stora Enso, Vattenfall, Telia, Handelsbanken, Axel Johnsonkoncernen och Industrivärden representerar en stor bredd av branscher och ägarförhållanden och har samtliga en kvinnlig vd.
Men det tunnar snabbt ut. Ganska snart präglas listan av finansdirektörer, dotterbolagschefer, områdeschefer och kvinnor från ägarfamiljer, det vill säga sådana vars far eller farfar skapat en förmögenhet. Och eftersom det inte är Islands näringsliv vi talar om är en sak alldeles uppenbar: Männen har inte släppt ifrån sig den yttersta makten ännu.
Det har blivit en tradition inför Kvinnodagen 8 mars varje år att publicera all möjlig statistik med bäring på jämställdhet, inte minst lönestatistik. Hur är läget? Har vi snart lika lön för lika arbete? Ja, läget har förbättrats kontinuerligt sedan 1980-talet för vanliga jobb, med låg eller medelhög inkomst. Det stora undantaget är de verkliga prestigejobben i det privata näringslivet. ”Till viss del har kvinnor sådana jobb i lägre utsträckning, men vi vet inte varför. Är det självvalt eller ges de inte möjligheten”, frågar sig Charlotta Magnusson, docent i sociologi vid Institutet för social forskning (Arbetsvärlden 5/3).
Alltmer pekar på att det är självvalt. Diskriminering finns förstås fortfarande men sannolikt i allt mindre grad. Spetskompetens krävs för att hänga med i den internationella konkurrensen och på spetsutbildningarna, som ekonomi och juridik, dominerar numera kvinnorna. Men något händer när det dags att avancera upp på den högsta nivån, kanske i 35-40-årsåldern.
Problemen kommer från två håll. Dels beror det på hur arbetslivet är organiserat på den nivån, med långa arbetsdagar och veckor. Men framför allt på hur familjelivet ser ut. Föräldraförsäkringen är inte jämställd, Knivstapapporna som tar ut 36 procent av dagarna är bäst i landet. Men fokus måste också riktas på vab, deltidarbete, att packa matsäckar och att se till gamla föräldrar, där kvinnan tar en ännu större del av ansvaret.
Att männen måste förändras är en självklarhet som upprepats många gånger. Men givet att många unga män också vill förändras, se sina barn växa upp med allt vad det innebär, måste också yrkeslivet förändras. När det krävs 70-80 timmars arbetsvecka för att göra karriär utestänger det också en allt större andel av männen. Den förändringen börjar i toppen. Fler kvinnliga företagsledare på DI:s lista kommande år vore välgörande för såväl arbetslivet som familjelivet och konkurrenskraften.