Om man ska tro Statsministermötet, onsdagens stora valdebatt i Uppsala, är Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) ganska överens om såväl läget i Sverige som om vilka åtgärder som krävs för att komma därifrån. De största skillnaderna gäller historieskrivningen. Vems fel är egentligen segregationen, den grova gäng kriminaliteten, de höga elpriserna eller underpresterande skolor?
Ett problem för statsministern var att hon då måste hänvisa till regeringarna Bildt (friskolorna) eller Reinfeldt (migrationen), medan Ulf Kristersson har betydligt färskare felgrepp att ta upp. Ett problem för båda två är att de får tre andra mer eller mindre bångstyriga partier att ta hänsyn till vid en regeringsbildning. Dessa sex partiers frånvaro i Saluhallen på onsdagskvällen var på flera sätt en välgärning. Skillnaderna mellan S och M tydliggjordes liksom, som sagt, likheterna.
Ett av Ulf Kristerssons stora trumfkort i valet är definitivt kärnkraften, som spelat en roll för den pågående energikrisen och som kommer att spela en roll för klimatet och jobben. Magdalena Andersson håller numera med om ny kärnkraft kan behövas, men stödjer sig på flera partier som är uttalade motståndare. Hennes trumfkort är i stället själva regeringsbildningen eller för att vara mer precis: Sverigedemokraterna.
Den sista veckan före valet har S närmast lämnat walk over i den sakpolitiska diskussionen, för att ägna kraften åt att skrämma liberala väljare med SD-kortet. Om det var en riktig bedömning kommer att visa sig på söndag kväll. Ulf Kristersson var under alla omständigheter glad att slippa frågor om sitt presumtiva samarbetsparti under kvällen på Saluhallen.