Vem bryr sig längre om höger och vänster i svensk politik? Frågan inställer sig efter att Socialdemokraterna får 33,3 procent i den sista SCB-mätningen av partisympatierna inför valet, en uppgång med fyra procentenheter sedan i höstas. Partiet pyser över av nöjdhet, efter en mandatperiod fylld av högerreformer och politiska förflyttningar till höger.
Efter valet 2018 kunde alla konstatera att högern vunnit. Om man med högern menar sådant som att det ska löna sig att arbeta, att den offentliga sektorn ska konkurrensutsättas och att man ska satsa på polis och försvar. Men ett halvår senare var det regeringen Löfven som genom Januariavtalet fick börja beta av högerreformerna: värnskatten, arbetsrätten, hyressättningen och så vidare.
Med tre månader kvar till valet ska väljarna fråga sig vilka man vill se som sina företrädare. Ska Morgan Johansson lämna plats åt Johan Forssell (M), eller kanske Johan Pehrson (L)? Ska Elisabeth Svantesson (M) ta Mikael Dambergs plats? Men Damberg styr redan med Svantessons politik, eftersom M/KD-budgeten röstades igenom i höstas. Och Pehrsons politik har S tagit över sedan länge.
Att säga att man ”var först” med en viss politik låter mer som syskongräl än ett seriöst anspråk på regeringsmakten. Möjligen kan det bidra till att lyfta Liberalerna över fyraprocentsspärren, som i reklamkampanjen med den nya partiledaren i näbbstövlar eller en urmodig mobiltelefon. Visst ja, det var ju det partiet som drev det här med ordning och reda i skolan, som varnade för Ryssland redan 2008.
Socialdemokraterna har alltid värderat makten högt, att få vara den som styr och har kontroll över myndigheter och utredningsväsende. Efter 90 år är det något av ett självspelande piano, att vrida, vända och lägga till rätta politiken. Själva det politiska spelet. Det spelar roll vem som står vid podiet och lägger förslagen, kontra vem som bara får bjäbba emot i Aktuelltstudion på kvällen. Och som man hörsammats de senaste åren, med pandemi och krig på agendan.
Magdalena Andersson som fortsatt statsminister i höst ger ett bottenodds. Hennes enda orosmoln är Natofrågan, att huvudmotståndaren Ulf Kristersson i elfte timmen tagit upp racketen och börjat spela. Han har slutat valsa runt med det notoriskt opålitliga SD. Han varken bjäbbar emot eller säger att han var först med Nato, utan ställer sig bakom statsministern och låter henne mumla om Turkiet och försöka bringa reda i sitt splittrade parti.
Kanske kan det bli intressant på valdagen trots allt. Men det beror i så fall knappast på oenighet i stora politiska frågor. Högern har redan kammat hem segern i de flesta.