Mot alla odds har landets lyckats undgå att bli en sextonde republik i segrarmakten Sovjetunionen. Priset är högt, kriget mot ”ryssen” tar många finska liv. Finland får ge upp en del av sin frihet som stat genom den vänskaps-och biståndspakt som Sovjet kräver för att låta landet fortsätta existera.
För de ester som nu lever under sovjetisk ockupation blir Finland ett andningshål; man kan titta på och förstå finsk tv. 1965 börjar en båt att gå över Finska viken mellan Helsingfors och Tallinn.
När jag var barn ville mamma, som flydde från Estland till Sverige 1944, gärna att vi skulle åka till Helsingfors då och då för att andas östligare luft. Gå runt bland de robusta kvinnorna med huckle i den bistra blåsten på Salutorget, låta finskan, som klingar en del som estniska, påminna henne. Känna, tänker jag nu när även jag längtar till Finland, vemodet blandat med det litet luggslitna och jordnära. Humorn.
I år fyller Finland hundra. Striderna mot bolsjevikerna 1917 ledde till efterlängtad självständighet, men inte utan ett förödande inbördeskrig - som fortfarande ärrar nationen - där den finska senatens trupper, de ”vita”, stod mot de ”röda”, socialdemokraterna.
Från Sverige kom frivilliga bataljoner för att strida på de vitas sida. I en av dem ingick farbror Folke. Min pappas farbror, som bara drygt trettio år gammal stupade vid Tammerfors. Finland har format släktens öde på både mammas och pappas sida.
Finland var en del av Sverige till 1809. Finlands 1900-tal kom att präglas av krig, och av en fattigdom som fick många att under 1950-och 60-tal utvandra till Sverige. I Sverige däremot har freden bestått, följt av ett välstånd som bara växt. I dag är den svensktalande minoriteten fortfarande viktig i Finlands kulturella och intellektuella liv. Men länderna, de förstår inte riktigt varandra.
Finland begriper inte den svenska troskyldigheten när det gäller Ryssland, oviljan att skaffa sig militär hjälp genom NATO när det ännu finns tid. Sverige förstår inte den där kvardröjande oviljan, till och med i Helsingfors centrala delar, att dölja mänskliga och samhälleliga skavanker under en glittrande yta av nya pengar.
I Finland blandas hoppet om framtiden med ett vemod och en påminnelse om vad som lämnats bakom. Sverige, däremot, har effektivt stängt vemodet ute åtminstone sedan Per-Albins dagar och har blicken stadigt riktad framåt.
Båda blickarna behövs; den uråldriga finska med sin litet trötta ömsinthet, den övermodigt unga svenska där varje generation är den första. Men det är i den finska som även de förluster som ett samhälle bär med sig får ta plats. Finlands blick är tidlös.
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT