Redan efter ett avsnitt har SVT:s nya storsatsning Historien om Sverige kritiserats. I tio timslånga avsnitt ska den påkostade serien berätta vår historia, från de första människorna som befolkade landet under stenåldern, fram till nutid.
Genom berättaren Simon J Berger och dramatiseringar av historiska skeenden och företeelser, ska tittarna ges en uppfattning av hur livet gestaltades i olika epoker. Det är det senare som fått känslorna att svämma över på sina håll i landet, men inte på det sätt som man först skulle kunna tro.
Kritiken mot programmet handlar inte om att det skulle hålla låg kvalitet, utan om att de första människorna som rörde sig i vårt land avbildas som mörkhyade och blåögda. En som surnat till är författaren, journalisten och poddaren Jens Ganman.
Samma människor som ser PK-driven islamism i varje buske har givetvis gått i spinn över detta. Kritiken är på sätt och vis intressant, men inte av den anledning som kritikerna själva tror. Vad de upprörda känslorna mer än något avslöjar är hur många människor i vårt land som lever i egna filterbubblor. Genom att aktivt välja bort det som inte stämmer överens med världsbilden och i stället bara konsumera ”nyheter” som bekräftar de egna uppfattningarna, blir de gradvis mer världsfrånvända.
Men så plötsligt gör sig verkligheten påmind och då rämnar allt.
Det är ju nämligen inte alls konstigt att de första människorna i vårt land avbildas som mörkhyade – de var ju det. Det råder en tämligen bred vetenskaplig konsensus om detta. Först senare invandrade en mer ljushyllt jordbrukande befolkning.
Karin Bojs och Peter Sjölund skriver i sin bok Svenskarna och deras fäder, där de studerar DNA från svenska mäns Y-kromosomer, hur det under en period existerade två distinkt skilda grupper i Sverige, de nyinvandrande vars ljusare hy också gjorde att de kunde leva av jordbruk längre norrut med mindre sol. Medan de mörkhyade jägarna klarade sig undan D-vitaminbrist genom att äta fet fisk och säl.
Av de DNA-prov som Bojs och Sjölund tagit del av finns inget som tyder på att några ättlingar till de mörkhyade jägarfolken skulle finnas kvar i Sverige, men det betyder inte att de aldrig var här.
Historien om Sverige slår två flugor i en smäll: dels populariserar den vår historia och förhistoria, dels använder den vetenskapen som murbräcka för att slå sönder fördomar. Det senare är på sätt och viss viktigare än det förra och det är också därför det upprör så många.
Det gör säkert ont när filterbubblor brister, men det är i så fall en bra smärta. Fler måste förstå att vetenskapen är viktig, också när den går på tvärs med ens invanda föreställningar.