Det budskapet har borgerliga feminister länge försökt att pränta in. Men uppförsbacken har varit brant.
Vid en ytlig betraktelse kan det framstå som att den attack mot det patriarkala samhället som en feministisk politik innebär förutsätter ett kollektivistiskt tänkande. Tankefiguren om ett patriarkat som ska krossas bär onekligen en viss likhet med föreställningen om ett kapital som ska krossas.
Men hur var det nu, finns det inte en ideologisk tradition där man pläderade för individens rätt att forma sitt eget liv långt innan Gudrun Schyman ens var uppfunnen? Jo, tänk att det finns det, och det är denna liberala feminism som Folkpartiet nu hoppas att väljarna ska återupptäcka.
I sitt sommartal i söndags pekade Jan Björklund på liberalernas stolta historia vad gäller reformer för att ge kvinnor och män samma rättigheter. Folkpartiledaren underströk också att dagens liberala kamp handlar om att ge kvinnor samma möjligheter som män. Även svunna tiders Folkpartiledare – som inte betecknade sig som feminister – skulle ha nickat instämmande, och uppfattat draget av historisk kontinuitet.
Kruxet är bara att få väljarna, som inte delar de partiaktivas referensramar, att se samma samband. För vare sig FP gillar det eller inte så är partiet inte bara en bärare av en viss ideologi. Tillsammans med de övriga borgerliga partierna bär man även en borgerlig politisk tradition, där motståndet mot röda regeringar och Sossesveriges avigsidor har varit den gemensamma nämnaren.
Ett liberalt parti som står med en fot i båda dessa traditioner måste bestämma sig för var tyngdpunkten ska ligga. För feministisk politik kan byggas från båda utgångspunkterna, och borgerlig feminism behöver inte vara detsamma som liberal feminism. Till skillnad från liberal feminism är borgerliga idéer betydligt mer konjunkturkänsliga.
För närvarande är Centerpartiet det parti som tydligast tycks leva kvar i 2006 års anda. Fler kvinnor ska bli företagare, genom avregleringar, frejdiga kvinnor-kan-satsningar på mentorskap och – framför allt – genom RUT-avdragets välsignelse. Men en politik som går ut på att fler kvinnor ska bli företagare inom traditionella kvinnobranscher är knappast svaret på frågan hur orättvisor kopplade till traditionella könsnormer ska kunna bemötas. En sådan politik riskerar att framstå som mer borgerlig än feministisk. Som om feminismen bara är ett utanpåverk till en gammal borgerlig drift att ge sig på den offentliga sektorn – med de förslag som råkar vara lagom systemkritiska för stunden.
Den liberala feministiska politik som FP nu går till val på tycks dock ha en annan utgångspunkt.
FP talar om föräldraförsäkringen och en rejäl jämställdhetsbonus, men befriande lite om RUT. Det kanske finns hopp för den liberala feminismen, trots allt.