Den 23 december fick regeringen de sista remissvaren och i måndags (28/12) presenterade de ett nytt förslag till pandemilag. Den ska träda i kraft den 10 januari 2021 och gälla till slutet av september samma år. Förslaget ger långtgående befogenheter till regeringen – samma regering som under året har haft problem att vara konsekventa i hanteringen av coronakrisen inom det ramverk som gällt hittills.
Nu vill regeringen att den eller den ansvariga myndigheten ska kunna reglera uthyrning av lokaler till privatpersoner, allmänna sammankomster, offentliga tillställningar och platser för fritids- eller kulturverksamhet. Det ska i även gå att stänga ner verksamheten och den som bryter mot de nya reglerna ska kunna straffas med böter.
Det inkräktar på demokratiska grundvärden. Kanske hade det kunna motiverats med att det råder en kris. Men det förklarar inte varför den nya ramlagen har hetsats fram. För det första inleddes arbetet att ta fram den alldeles för sent, trots att det var många som varnade om en andra våg av smitta.
Först den 9 december lämnades det första förslaget till remissinstanserna, som i sin tur fick kort tid att lämna sina remissvar, senast den 23 december. Organisationen Civil Rights Defenders skrev i sitt remissvar att den “anmärkningsvärt korta tid som getts” är i sig ett problem och påverkar möjligheterna “att på ett ingående och meningsfullt sätt bidra till lagstiftningsprocessen”. Det påskyndande lagstiftningsförfarandet underminerar på det viset civilsamhällets möjligheter att påverka politiken. Och att regeringen mellan 23 och 28 december, när den nya lagen presenterades, på ett meningsfullt sätt har kunnat ta till sig remissinstansernas svar är i sig tveksamt.
Dessutom är det inte säkert att lagen hjälper. Folkhälsomyndigheten menar att pandemilagen inte räcker för att bromsa smittan, eftersom de flesta ändå smittas hemma eller på jobbet. Det avgörande kommer alltså att förbli det egna ansvaret. Att regeringen ska få långtgående befogenheter att påverka näringsfriheten samt fri- och rättigheter för enskilda är svårt att motivera. Det är inte ens säkert att lagen får önskad effekt.
Det går inte att åtgärda smittspridningen till vilket pris som helst. En regering med den inställningen kommer att acceptera ett högt pris – som medborgarna i slutändan får betala. Dessutom finns åtskilliga exempel på när hårdare coronatag har fått motsatt effekt, och förhastade lagar och regler får ofta oanade konsekvenser. Händer det i Sverige kan man ha offrat grundläggande fri- och rättigheter för ingenting.