“Det fönster som situationen erbjuder ska vi dra nytta av med samhällets fulla kraft”, skrev fem regeringsföreträdare på DN debatt i helgen. Rekordmånga som begått brott kopplat till gäng sitter frihetsberövade, vilket ger en unik möjlighet att stoppa nyrekryteringen.
Många av satsningarna man presenterar är bra. Särskilt välkommet är att sprida projektet “Sluta skjut”, som verkar haft en positiv inverkan i Malmö. Även skolsatsningar är bra. Att motverka brottslighet innefattar att försöka skapa normer om att brottslighet inte accepteras, och för det är skolan bland de effektivaste verktygen.
Men att förändra genom skolan är långsiktigt. Det är också viktigt att stoppa nyrekryteringen på kort sikt. Därför vill regeringen utreda vistelseförbud, där ”socialnämnden i skyddande syfte ges möjlighet att med stöd av domstol begränsa enskilda barns rätt att vistas på vissa platser eller i vissa områden i samhället som kan anses vara skadliga”. Bakgrunden är att barn och ungas umgängeskrets är en riskfaktor för att göra kriminell karriär, och därför vill man skydda vissa unga från vissa områden där de kan påverkas negativt.
Det är lätt att förstå de bakomliggande skälen. Rekryteringen in i gängkriminalitet beskrivs ofta som en successiv process. Därför ligger det nära till hands att vilja markera så tidigt och tydligt som möjligt i ungas liv mot vissa områden eller umgängen.
Men det kan vara svårt, särskilt om det rör sig om umgängen och områden man vuxit upp med och på. Författaren till den nya boken Tills alla dör, Diamant Salihu, sa i Kvartals Fredagsintervju att både gängmedlemmar och offer ofta känner eller känner till varandra väl (23/4).
En annan risk är att de barn och unga som, utan att ha begått eller dömts för brott, drabbas av det de uppfattar som sanktioner tappar förtroendet för rättsväsendet. Då kan det vara svårare att få kontakt med dem i framtiden, vilket riskerar att leda till att de alieneras från omgivningen. Det spelar gängen i händerna, eftersom det är lättare att rekrytera unga som redan betraktar sig som utanför samhället.
Genom att markera för tidigt i en successiv process alienerar man precis dem man vill hjälpa.
Sist men inte minst grundar sig den här typen av förslag på ett missförstånd om vad det är som fungerar med “Sluta skjut”-projektet, där grunden är att sanktioner som drabbar individer ska vara en följd av våldsbrott, ingenting annat. “Sluta skjut” fungerar därför att man är tydlig med vad det är som inte tolereras.
Förslag som vistelseförbud sänder helt andra signaler: att hela ens liv och livsstil riskerar att leda till sanktioner. Då blir det mindre viktigt och dessutom svårare för den enskilda unga att förstå vilken del av sitt beteende som behöver förändras.
Slår man för hårt med samhällets fulla kraft riskerar man helt enkelt att missa målet.