Att den tidigare Europaparlamentarikern, EU-ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström lämnat Liberalerna verkar inte alls ha fått den effekt som många bedömare förutspått.
De som beklagat hennes beslut är huvudsakligen personer utanför partiet eller sådana som antingen lämnat partiet eller som inte längre har något inflytande bland ledande partimedlemmar.
Reaktionen från nuvarande partiledning blev inte mer än en axelryckning. Att ett av partiets mest upphöjda och omhuldade namn de senaste två decennierna lämnat kommenterades så här av Johan Pehrson i SVT:s 30 minuter: ”Det är klart att det kanske finns en underliggande kritik mot att vi har bildat en annan regering som har försatt vänsterpopulisterna i opposition.”
Pehrsons sätt att vifta undan Malmströms avhopp visar tydligt vilket ideologiskt skifte som har skett inom Liberalerna över tid. Genom att under lång tid lyfta fram vad som har kallats kravliberalism, batongliberalism av de argaste motståndarna, har först väljarkåren förändrats, därefter medlemsbasen och till sist har medlemmar i ledande ställning skiftat. Det handlar såväl om person- som åsiktsförändringar.
Om man vill hårdra det skulle man kunna säga att valet mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni var ett val mellan det gamla Folkpartiet och det nya Liberalerna. Av dem som blev medlemmar i Folkpartiet före 2002 (språktestvalet), där stora delar av den gamla partieliten återfinns, röstade sannolikt de flesta för Erik Ullenhag. Medan rösterna på Sabuni återfinns bland dem som blev medlemmar efter valet 2002.
Det här stadfästes ytterligare i och med det breda stödet för linjen att Liberalerna kan ingå i en borgerlig regering som är beroende av stöd från Sverigedemokraterna, så länge inte vissa ”röda linjer” överträddes.
Förr eller senare borde detta sjunka in även hos dem utanför partiet. Dagens Liberalerna är varken intresserade av att byta sida och stödja ett rödgrönt block eller att för den skull ingå i en friare roll som liberal tungan på vågen tillsammans med Centerpartiet, den så kallade breda mitten.
Även gårdagens folkpartister definierade sig i stor utsträckning som borgerliga. Den stora skillnaden mot dagens liberaler är hur man ser på valet av samarbetspartner. För Liberalerna helgar ändamålet medlen. Man är både beredd att ta stöd av ett parti som man i grunden borde ogilla och dessutom tänja på sina egna röda linjer för att få gehör för vad man anser vara liberala reformer.
Om det kan man tycka vad man vill, men så har det blivit. Och därför bemöts inte heller de tidigare partiikonernas avhopp med mer än – en axelryckning.