EU:s nya stödfond på 1 000 miljarder euro har passerat under radarn för de flesta. Möjligen blir det mer diskussion när villkoren för stödet ska läggas fast – allt ska vara klart 6 maj har man sagt. Men även då lär det ropas högst i de förmodade krisländerna Italien och Spanien, samt i den största ekonomin Tyskland där man utgår från att man i slutändan är den som ska betala.
För två veckor sedan beslutade EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro, att användas till jobb, sjukvård och som stöd till mindre företag. Den nya fonden ska användas för att mildra de statsfinansiella konsekvenserna av coronaepidemin. I ett värsta scenario beräknas EU-ländernas BNP falla med 15 procent under 2020.
Siffrorna har yrt i luften den senaste månaden, miljarder hit och triljoner dit. Fantasiljoner, som det kallas i Kalle Anka, alltså låtsaspengar. Men det är skillnad mellan centralbankernas åtgärder, lånegarantier och obligationsköp, som verkligen är låtsaspengar som trycks efter behov, och våra egna pengar. Stödpaketen som diskuteras nu kommer att få efterverkningar för jobb och välfärd inom EU för lång tid framöver.
Sverige, Danmark och Nederländerna står fast vid sin linje att stödfonden ska kopplas till EU:s sjuåriga långtidsbudget, att det tydligt ska handla om lån och att det även ska finnas ett tak för summan till respektive land. Det är en klok linje, ett ankare i stormen baserad på ekonomiska fundamenta: välfärd bekostas med riktiga pengar, som mycket väl kan vara lån men som då ska kunna betalas tillbaka.
Tyskland tvekar, medan Frankrike anslutit sig till kraven från grannländerna i söder. ”Krisens storlek kräver finansiellt stöd till dem som drabbas hårdast”, sade Frankrikes president Emmanuel Macron efter toppmötet i torsdags. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen varslade om en kompromiss när förslaget är klart.
Solidaritet är ett begrepp som används flitigt under krisen. Och visst bör EU hålla ihop, dela på resurserna till sjukvård där viruset slagit hårdast, precis som med resurser för att bekämpa bränder och annat som kopplas till klimatet. Men rent budgetstöd är något helt annat, och en farlig väg.
Italien, exempelvis, fruktar en statsskuld på långt över 200 procent av BNP efter coronan. Landet har inte gjort upp med sina strukturella problem efter finanskrisen. Signalen kan inte vara att de ska låta bli, och sedan låta det bildas en kö med övriga syd- och östeuropeiska länder. Alla länder drabbas av epidemin. Alla måste återhämta sig gemensamt, och med hjälp av riktiga pengar.