Emma är 16 år och går första året på samhällsvetenskapliga programmet. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster och skulle gärna vilja ha ett helgjobb för att få lite mer fickpengar. Studiebidraget räcker inte till allt hon skulle vilja köpa och göra, drömmen är att tågluffa med kompisarna i sommar. Men ännu har hon inte fått napp. ”Vi hör av oss om några veckor”, sade någon, men det var över en månad sedan. Emma är en av Sveriges 110 000 arbetslösa ungdomar.
Nej, riktigt så ser inte bilden av ungdomsarbetslösheten ut. Vi såg framför oss horder av unga som gick omkring sysslolösa på stan när ungdomsarbetslösheten var ”30 procent” och skulle bekämpas av varje politiker som ställde sig framför en mikrofon. Men massarbetslösheten för unga fanns inte då och den finns inte nu när arbetslösheten sjunkit till 20 procent. De 15-24-åringar som inte har gått ut gymnasiet och som varit utan jobb i mer än tre månader uppgår till cirka tre procent av samtliga. En stor majoritet studerar alltså, eller går mellan olika jobb.
Det betyder inte att de tre procenten inte är ett stort problem. De kommer med stor sannolikhet att vandra mellan olika åtgärder och socialförsäkringssystem. Det är en fortsatt viktig politisk uppgift att se till att fler klarar godkänt i grundskolan och får en fullständig gymnasieutbildning.
Men det betyder att de åtgärder som alliansregeringen vidtog var felaktiga. Hård pressade av en opposition som ständigt talade om ungdomsarbetslösheten valde man att sänka arbetsgivaravgiften för unga och att halvera restaurangmomsen. En generell åtgärd för alla och ett riktat branschstöd var vad man förmådde för att åtgärda ett samhällsproblem som inte existerade. Utfallet blev förstås dåligt.
Alliansen borde i opposition ompröva arbetsgivaravgiften, gå med på en gradvis höjning och skapa en politik för fler jobb generellt sett. I stället föreslog man i årets budget ytterligare sänkningar. Det är en svårbegriplig prioritering.