Liberalerna (och tidigare Folkpartiet) har länge försökt profilera sig som Sveriges mest EU-positiva parti. Det har alltid varit en balansakt mellan att agera okritisk hejaklacksledare åt Bryssel och att på ett rationellt sätt diskutera för- och nackdelar med en fördjupad europeisk integration.

I åsiktspaketet har förstås alltid ingått att man varit för en övergång till euron som valuta. Precis som det mesta av partiets Europapolitik har det motiverats med att det skulle öka Sveriges inflytande och delaktighet i unionen. Huruvida det också skulle vara ekonomiskt fördelaktigt har man inte lagt lika stor vikt vid, märkta av folkomröstningsresultatet och de senaste decenniernas goda ekonomiska utveckling i kronans Sverige.

Det har över huvudtaget varit svårt att få uppmärksamhet för kravet att byta valuta. När det väl har skett har det inte sällan hånats av politiska motståndare.

Kräftgången för den svenska kronan har dock fått eurofrågan att återigen bli något som angår fler än de mest partitrogna liberaler. På kort tid har stödet för en övergång till euron ökat. Och Liberalerna har inte varit sena att återigen bolla upp frågan: den här gången med ett högst konkret förslag för hur Sverige skulle kunna bli en del av valutaunionen redan om fem år.

I en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet (13/9) presenterar partiledaren Johan Pehrson en ”färdplan för hur Sverige ska kunna införa euron som valuta senast år 2028”. Två saker är uppseendeväckande med färdplanen – euroövergången ska enligt förslaget varken föregås av en folkomröstning eller ett riksdagsval.

Det förra är lätt att sympatisera med, även om Pehrson motiverar det av fel skäl (det finns ett brett folkligt stöd). Alla folkomröstningar samma inbyggda systemfel: de kortsluter den representativa demokratin. Hur högt måste valdeltagandet vara för att räknas, hur länge ska resultatet gälla och, viktigast av allt, vem ska ställas till svars om något går fel?

Däremot borde förstås euroanslutningen vara en valfråga. Då undviker man de problem som kommer med en folkomröstning, samtidigt som folket får säga sitt om bytet av valuta. Om nu Pehrson är så övertygad om att det finns ett brett folkligt stöd för euron, varför är han samtidigt så angelägen att riksdagen ska fatta beslut om en övergång redan 2025, ett år före nästa val?

Det är mycket möjligt att det är läge för Sverige att överge kronan, men folket måste få ta ställning och få göra det i ett allmänt val, förslagsvis 2026. För nog uppskattar Johan Pehrson vår representativa demokrati lika mycket som han uppskattar euron.