Snart tre år efter Storbritanniens formella utträde ur EU börjar konsekvenserna komma i öppen dager. ”Jag tror på brexit”, sade Rishi Sunak när han tillträdde som premiärminister i oktober. Det måste han säga, men om han verkligen gör det är en helt annan fråga. Alla nackdelar med brexit, isoleringen, ekonomin och Nordirlandsgränsen, visar sig dagligen, medan fördelarna lyser med sin frånvaro.
Det enda säkra som EU-utträdet åstadkommit är att det nästan förintat det konservativa Torypartiet. Det går kanske att skylla på pandemin ännu ett tag, eller på att Sunaks företrädare Liz Truss var synnerligen inkompetent. Men sett till fakta är det snarast märkligt att 34 procent av britterna fortfarande tycker det var rätt att gå ur unionen, medan 54 procent anser att det var fel (Statista, 30/11).
En av alla brexitsagor var Europas minskande betydelse i världen, att framför allt Asien håller på att ta över. Bättre att rikta sig åt andra håll och samtidigt göra sig fritt från bördan att rapportera till Bryssel. Så resonerade exempelvis Sunak själv när han 2016 propagerade för brexit: ”Kanada, Sydkorea och Sydafrika handlar alla fritt med Europa utan att ha gett upp sin självständighet”, sade han då.
Men pandemikrisen, klimatkrisen och säkerhetskrisen efter Rysslands invasion av Ukraina är tre aktuella exempel på att samarbete lönar sig, att ensam inte är stark. Utan 27 EU-länders samsyn hade kanske Ukraina varit förlorat vid det här laget och Putin riktat sina blickar mot nya mål.
Utan EU hade sannolikt också arbetet mot klimatförändringarna tagit en paus i ett läge när det inte finns tid för sådant, oavsett krig, energikris och hot om en djup lågkonjunktur. Varje regering i Europa som vill vinna ett val eller behålla sin popularitet har mycket att skylla på för tillfället. Men EU:s institutioner trummar på med sina lagar och avtal. I helgen kom man överens om att 75 procent av unionens alla utsläpp av växthusgaser ska ingå i det nya systemet med handel av utsläppsrätter från 2024.
EU är långt ifrån perfekt. Kritiken mot byråkratin kommer att fortsätta, att EU lägger sig i för mycket i unionens alla hörn. Men ingen klagar längre över den gemensamma brottsbekämpningen eller hanteringen av migration och människohandel.
De flesta förstår också betydelsen av en demokratisk storspelare i världen, när USA svajat betänkligt samtidigt som Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner. Samarbeten behövs och bristen på alternativ är skriande i världen. Även Rishi Sunak förstår allt detta.