Stora demonstrationer mot de nya medielagar som regeringen börjat driva igenom har ägt rum över hela landet och motståndet formeras på ett sätt som för tankarna till motståndet mot det kommunistiska systemet under 1970- och 80-talen. Polen är ett land med starka frihetstraditioner.
Det är en viktig förändring när EU-kommissionen nu valt att utnyttja unionens ramverk för att stärka rättsstatens principer. Ramverket ger inga befogenheter att gripa in i något medlemslands politik men det ger en möjlighet att ställa principiella frågor. De som hittills ställts handlar om begränsningarna av den polska konstitutionsdomstolens befogenheter. Liknande frågor om mediepolitiken kommer troligen längre fram.
I princip kan också Lissabonfördragets artikel 7 aktiveras, vilket skulle kunna leda till att Polen förlorar sin rösträtt inom unionen. Men detta kräver enighet bland övriga EU-länder och någon sådan kommer inte att uppnås eftersom Ungerns regering, som är politiskt besläktad med den nya regeringen i Polen, kommer att säga nej.
Polens ledande företrädare inom EU, förre premiärministern Donald Tusk som i dag är ordförande för Europeiska rådet, och Polens EU-kommisionär Elzbieta Benkowska, har också varnat för aktioner av detta slag. Oppositionen i Polen behöver moraliskt stöd, men omvärlden ska inte styra landets politik.
Det hade varit bra om EU reagerat starkare när den auktoritära utvecklingen i Ungern inleddes 2009. I ett avseende är dock läget i Polen ännu mer anmärkningsvärt. Landet styrs i praktiken av en enda person, Jaroslaw Kaczynski som är ledare för regeringspartiet PiS. Men Kaczynski är varken president, premiärminister (som Viktor Orbán i Ungern) eller medlem av regeringen, utan dirigerar politiken utan att kunna kontrolleras av några politiska eller juridiska institutioner.
Företrädare för PiS försvarar sig mot kritiken genom att hänvisa till den tidigare regeringens maktfullkomlighet och svikna vallöften. Men inte ens om all kritik av detta slag skulle vara befogad går det att motivera de inskränkningar i mediernas frihet som nu är på väg.
Premiärminister Beata Szydlo har uttalat att den kultur som bekostas med offentliga medel ska vara patriotisk och berätta för världen om polska hjältar. Det är en inställning som, om den tillämpas på de numera regeringskontrollerade public service-medierna, innebär att allt normalt journalistiskt arbete måste upphöra. Kulturministern har hotat med att byta ut samtliga anställda inom public service mot politiskt följsamma personer. En parlamentsledamot från PiS tar i Economist avstånd från hela idén om journalistik som inte är politiskt styrd. Det är en katastrofal inställning.
Håkan Holmberg