Nyligen godkände Europaparlamentet med en stor majoritet – där bland svenska Miljöpartiet - direktivet om minimilöner. Direktivet är en del av den Europeiska pelaren för sociala rättigheter som EU:s ledare fattade beslut om vid toppmötet i Göteborg 2017, och som den dåvarande socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven omfamnade med stor entusiasm. Detta trots att inte bara den svenska borgerligheten utan dessutom både arbetsgivarorganisationer och fackförbund protesterade. De insåg redan från början vilka risker unionens inblandning i frågor vilka alltid varit hänvisade till nationell nivå skulle kunna leda till.
I Sverige och flera andra nordiska länder råder sedan nästan ett sekel tillbaka den nordiska, även kallad den svenska, modellen. Den innebär att det finns en maktbalans mellan arbetsgivare och fackförbund och att löner, avtal och regleringar förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter på olika nivåer. Kompromiss- och samförståndslösningar är i fokus och staten är inte och petar i regelverken. Det är en modell som parterna värnar om att bevara och som nu är hotad.
Visserligen hävdade EU:s arbetsmarknadskommissionär Nicolas Schmit under debatten som föregick beslutet, att den svenska autonomin ska respekteras och inget land som idag saknar lagstadgade minimilöner ska tvingas att införa sådana. Men ett EU-direktiv är de facto inget erbjudande, möjligt för medlemsländerna att förkasta om de så önskar. EU-direktiv ska införlivas i den nationella lagstiftningen. Om inte omedelbart så i framtiden.
Det nu antagna direktivet om minimilöner är dessutom bara ett av många lagförslag och förändringar som är sprungna ur pelaren för en gemensam europeisk social- och arbetsmarknadspolitik. Redan i dag finns till exempel en europeisk arbetsmarknadsmyndighet och det är troligt att dess makt kommer att öka.
Ur ett liberalt perspektiv är EU-samarbetet viktigt. Men så är även subsidiaritetsprincipen vilken innebär att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. EU bör inte ingripa om det är bättre att något hanteras på nationell, regional eller lokal nivå. Så är det i princip alltid när det kommer till arbetsmarknad eller socialförsäkringar.
Att Socialdemokraterna, Vänster- och Miljöpartiet naivt nog fått för sig att den sociala pelaren innebär att vi kan tvinga andra länder att införa välfärd av svensk modell samtidigt som Sverige lämnas ifred, innebär inte att så är fallet. Tvärtom är ett europeiskt beslut om minimilönsdirektiv ett steg på vägen mot att slå undan benen för den svenska modellen.